Länken mellan mig och pappa

I dag var det återigen dags att träffa Ulf, min psykolog sedan ca 1,5år tillbaka och inför varje träff preppar jag mig med olika samtalsämnen som jag vill reda och stöka runt i men varje gång synar han mig genom att ta fasta på något jag sa i förbifarten. Jag vet att jag preppar mig i förväg för att behålla kontroll och logik väl i samtalet för att minimera risken för känslor som jag inte än kan hantera.

Jag träffar Ulf för att han är den enda (av alla psykologer och kuratorer jag pratat med genom åren) som når mig, förstår sig på mig och ser igenom mina försök till att manipulera. Förstår ni ironin i att han heter samma som min pappa? Så varje gång jag tänker eller skriver Ulf, tänker jag på min pappa.

Nåja, nog om det (för det går säkert att analysera i sig) och till vad rubriken säger. Mitt i vårt samtal i dag bad jag indirekt om råd om hur jag på bäst sätt kapar länken som finns mellan mig och pappa i dag. Länken är mina två fastrar och min farbror som alla tre tog avstånd från mig när det kom fram att pappa utnyttjat mig sexuellt, att deras bror är pedofil.

Länken är på Facebook, där jag är vän med dem alla tre inklusive några av mina kusiner. Min farbror är mer aktiv i sitt interagerade genom att gilla bilder och att ge fina kommentarer och varje gång han gör det gör det ont i mig för min farbror var min favorit och jag älskade honom.

Han är också den enda av de tre som bett om förlåtelse och sagt att han var dum som inte förstod bättre vilket jag såklart är väldigt tacksam för, samtidigt är han också den enda av dem som via Facebook har lagt upp bild på min pappa nyligen (med bildkommentar att han var ett trevligt besök) utan att ha en tanke på vad pappa i mitt liv kan göra med mitt känsloliv. Jag kanske är överkänslig också? Jag vet faktiskt inte, det här med känslor är rätt nytt för mig…

Mina farssyskon har alla sina orsaker till varför de agerade som de gjorde. En av mina fastrar gjorde i samband med min anmälan en egen anmälan mot pappa då hon sa att han även varit på henne sexuellt. Något som hon strax därefter drog tillbaka av en anledning som jag fortfarande inte vet. Det jag tänker på: hur i hela världen vågar de ha en dömd pedofil (som inte erkänt synderna) i närheten av mina kusinbarn- vad är de för slags föräldrar?

Om ni hittar hit, om ni läser detta så tänker jag inte be om ursäkt för vad jag skriver ovan. Jag har bett om ursäkt åt era vägnar nog i mitt liv, det slutar här! Barnen ska ALLTID sättas i första rummet, man ska INTE tillåta en vuxen karl som fingerpullar sin egna lilla dotter (egen erfarenhet) i närheten av barn. En självklarhet tänker ni, men nej tre i varje klass utsätts för sexuellt utnyttjade.

Ursh vad upprörd jag blev nu. Jag kom till och med av mig lite i att förklara länken mellan mig och pappa som jag (enligt mig) oförklarligt har kvar på Facebook så jag utsätter mig själv för åsynen av pappa.

Ulf tycker inte att det konstigt, de är den enda länk jag har till pappa och den är jag inte redo att släppa än- tydligen. Mattias, min kära sambo, sa samma sak, när jag tog upp det med honom nyss. Jag ville att Mattias skulle vara på ”min sida” med att jag inte alls behöver en länk- enligt mig. Mattias sa bara ”du är ju inte klar” två gånger och jag sitter nu och känner mig arg och uppgiven. Jag är inte klar men vill vara klar, vill leva mitt liv istället för att bara överleva det.

J*vla pappa.

Tre ska bli noll

Farsdag

Farsdag, jävla skit dag. Jag hatar den här dagen för att när jag var liten tog pappa chansen att tafsa och klämma lite extra offentligt utan att någon ifrågasatte det, det var ju så gulligt och oskyldigt och ”han visade faktiskt bara kärlek”. Efter att han blev anmäld när jag var 11år, blev farsdag en påminnelse om hur många bra fäder det finns och avundsjukan var ett faktum.

När jag slutade att vara avundsjuk blev farsdag bara en dag, som viken dag som helst men i år slog känslorna till igen. Ont i magen, avundsjuka, förakt, hat, sorg, saknad och nu ledsenhet. Jag önskar att jag har kraften att unna er fäder den här dagen och det kommer jag säkert att göra så småningom men till dess att jag gör det kan den här dagen dra åt helvete!

Utlösning eller förspel

Jag har ganska stora problem med att komma ihåg allt min far utsatte för mig, visa saker tror jag för alltid kommer att vara begravda, vissa saker kanske förblir luddiga medan andra dyker upp lite här och var. Vissa minnen för med sig frågor andra bara ångest. En fråga som dök upp i natt var, onanerade aldrig pappa tills att det kom för honom eller gjorde han det men att jag aldrig mins för att det var ett steg för mycket för min lilla flickehjärna att ta hand om.

Jag tror att jag mins en utlösning. Det var efter att han hade mig som 69:a, då var jag tvungen att följa med in i badrummet, då han skulle duscha. Jag fick ta med mig tidningen som låg mellan hans ben så jag var ändå rätt nöjd. Han ville att jag skulle sitta på golvet medan han tvålade sig och jag mins att jag såg upp på honom medan medan han tvättade sin penis och att något annat vitt som inte såg ut som vanligt tvållödder kom från hans penis.

Då visste jag inte alls vad som var vad, men jag vet att när jag skriver detta vänder sig min mage ut och in och jag är nära att kräkas. Jag vet inte om han fick utlösning då eller om jag såg något annat, jag var som jag skrivit tidigare bara fem år..

Jag undrar även om han använde mig till sitt egna förspel innan han gick och hade sex med min dåvarande plastmamma. Han smekte mig medan han onanerade väldigt ofta om nätterna, och några gånger efter det hörde jag genom väggarna att de hade sex. Mer om det en annan gång.

Fyfan.

Min kropp är inte din

Från blöjålder till 10 års ålder utsatte min far mig för sexuella övergrepp. Det gick aldrig så långt som till fullbordat samlag, men i stället utsattes jag för mycket penetrering, smekningar på stjärt, bröst och mage. Jag tvingades att se på när han onanerade och jag tvingades att se på porr, tillsammans med honom.

Ett av mina minnen är när han la mig i en 69:a på hans bröst så att han kunde smeka mig i och utanför slidan- I bland fick jag värja för hans stånd eftersom att jag fick en tidning att läsa som låg mellan hans ben – ibland kunde jag inte värja, ibland när jag skulle vända blad i tidningen kom jag åt hans penis varpå han stönande. Jag sa förlåt, visste inte vad stönet eller ståndet betydde, jag var bara fem år så jag trodde att jag gjorde illa honom.

Fortsättning på detta minne kommer vid annat tillfälle, jag klarar inte av att skriva mer om det.

Nu kommer jag inte att ha terapi förens den 17augusti. Vi har haft åtta träffar och jag har kvar två av de tio som primärvärden står för. Den andra september ska jag på utvärdering om jag kan få betalt fler träffar vilket jag behöver, annars måste jag betala min terapi ur egen ficka.

Även om jag behöver gå klart terapin en gång för alla så tar det såklart emot att behöva betala så mycket pengar som det kommer att handla om i slutändan.  Så jag hoppas att utredningen av egen vårdbegäran säger ja till fler timmar.

Det märks på mina känslor och tankar att terapin gör saker med mig, jag har svårt att sova, mina minnen kommer fram startare och mer detaljrika. Saker som jag glömt bort, som jag inte tänkt på i flera år kommer tillbaka och orsakar ångest, hjärtklappning, huvudvärk, starkare tinnitus, illamående, kräkningar och så vidare. Jag klarar det: dessa känslor är inte nya för mig, bara galet otrevliga och dryga.

Tavelmagi

Från 6/5-15

Sätter mig i soffan och får frågan om jag har några tankar sedan förra veckan. Jag talar om att jag har haft tre dagar där jag inte varit mitt sprudlande jag, informerar om dålig sömn och lättretlighet. Jag babblar på och han sitter och nickar och frågar abrupt ”varför försöker du undvika tystnaden” – jag fortsätter att babbla på och att förklarar att jag vill att mitt arbete ska vara effektivt och att tiden jag spenderar med honom ska vara produktiv då jag inte vill slösa varken hans eller min tid med att sitta tyst för vad får jag lära mig av det.

Den stunden ovan tog ca 3minuter. Han frågade mig om jag alltid försöker att kontrollera min omgivning och jag tänker en stund och säger ett lågt och utdraget ”jaaaa, typ, jag vill ha koll på vad som händer och sker runt omkring mig” men det är inte för att vara elak svarar jag också. Talar också om att jag gärna jobbar proaktivt, effektivt och vill se en produkt snabbt av mitt agerande annars tappar jag tålamod och då rasar min plan. Fördelen är att jag alltid har en ny plan på G, så jag är sällan planlös, förklarar jag.

Då reser han sig upp och utför magi genom börjar rita på tavlan, en stor pil, en liten människa, en medium människa och en stor människa. Han ritar mer sträck och skriver ord så som strategi och min ålder på 34. Han skriver också ”att tala om” ”att inte tala om” och skriver sen under orden ”att inte tala om” – agera och efter det stryker han över ”att tala om” och han frågar ”ser du vart jag är på väg” ?

På den frågan svarar jag ”njeee” och han säger att jag fram till i dag har agerat i stället för att prata om det som har hänt. Rent intellektuellt kan jag prata om det, men utan känslor. Det begravde jag som liten och det är fortfarande begravt, tack vare min strategi till överlevnad- att agera. Då frågar han ”Hur i hela världen tänker du att du ska kunna jobba med detta effektivt när du i 34 år har jobbat med att inte prata om det som hänt”

Jag ler mellan tårarna och säger tack. Sen säger han att det finns en anledningen varför han sa att 10träffar á 45min inte kommer att räcka för vår tid tillsammans och att tid är oerhört viktigt för min framgång. Allt detta med mer kom vi fram till på 45min, såååå, nog jobbar vi effektivt ;P Min psykolog är helt fantastisk- äntligen någon med gedigen kundskap OCH erfarenhet.

Jag behövde skriva av mig, jag går runt lite som i ett vaccum efter vår träff, full med tankar och känslor kring all som sades. En sak till som jag blev riktigt glad över är det faktum att jag är nu 100% övertygad om att jag inte har ADHD, detta genom en till omgång tavelmagi.

Pandoras box

Rädslan för vad som finns i min ”pandoras box” håller ett hårt grepp om mina logiska tankar. Öppnar jag lådan endast lite kommer en storm av undanstoppade känslor, redo att angripa mitt sinne från alla möjliga håll så att jag inte hinner värja undan. I stället stänger jag lådan, tejpar den och ser till att den blir svårare att öppna för varje gång jag plockar fram den.

Boxen i sig är som glödande kol och jag kan hålla i den i några sekunder medan tårarna tränger bakom ögonen som eld.  Jag släpper boxen, tejpar ihop den och mins hur ont det gjorde sist jag höll i den. Jag tänker; hur ska jag klara av att hålla i boxen trots att den bränns och gör så otroligt ont.

Mitt känsloliv hotas av pandoras box, mitt jag hotas av pandoras box och det gör den bara genom att existera. Logiskt sett kan ingenting i boxen egentligen skada mig nu, då mycket som är i den boxen har varit där sedan jag var liten flicka och hanterade rädsla på bästa sätt jag kunde genom att stoppa undan den. Mitt vuxna jag behöver inte vara rädd för det lilla jag var rädd för. Mitt vuxna jag kommer att kunna möta rädslorna med många fler resurser än de jag hade som liten.

Trots detta är rädslan för att öppna boxen nästan förlamande.  Jag känner mig utelämnad, ensam, uppgiven och rädd. Ensamheten är värst utanför terapin, den gnager i bakhuvudet och orsakar ångest som jag givetvis stoppar undan i min pandoras box. En box kan bara innehålla så mycket innan den sprängs. Jag vill vara snäll emot mig själv och acceptera att leva efter mottot, tid tar tid och att jag måste ge mig själv tid. Jag måste tänka längre fram och inte kortsiktigt…

Tårar

Tårarna trillar ner för min kind och gör det till och från hela tiden. Jag vet inte vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Jag har min sambo som stöttar, lyssnar och försöker hjälpa mig, men han kan inte göra allt. Det enda stället jag kunde komma på att göra något av mina känslor var här, i den här bloggen.

Jag vet inte varför jag gråter, jag vet inte varför jag har ångest var och varannan dag. Jag vet inte.

Jag ger så mycket av mig själv till min relationer och till mitt arbete så att det inte finns något kvar till mig. Det kanske är därför jag inte kan göra annat när allt stannar upp än att gråta. Jag ur uttömd på energi. Jag är så energilös att jag känner mig livlös. Vissa dagar är jag ett energiknippe, men inget av den energin ger jag mig själv. Den rinner ut på jobbet och på hemmet och sen sitter jag i soffan och gråter och undrar vad som hände.

Jag kan inte göra något på jobbet som inte är 100% helhjärtat. Jag ger hela mig till mitt jobb och väl hemma försöker jag att ta den energin sambon har och när han inte har någon, det är då jag sitter och vill göra en massa saker, till exempel, gå ut och gå, åka på gymmet eller simma en stund men, jag ids inte ta mig för att göra det, jag orkar inte.

Jag har ett destruktivt beteende som jag behöver ta mig i från.

Men frågan är hur?

Svik inte dig själv

Ge inte upp! Du är den som förstår dig bäst. Du är den som som bäst kan förstå vad du behöver för att bli hel. Svik inte dig själv!

Dags för Del Två av boken Incest och andra sexuella övergrepp- Handbok för överlevare

Läkningsprocessen

De Olika Faserna

• Beslutet att läkas. När du väl har insett vilken inverkan de sexuella övergreppen har haft på ditt liv måste du besluta dig för att arbeta aktivt på att bli helat. Djup läkning kan inte åstadkommas förrän du väljer det och fattar beslut att förändras. – Åh jösses, kan jag? Det är min fråga. Vågar jag ta beslutet? Ja, kanske.. Jag tvivlar.
• Akutfasen. Att dra upp gamla minnen och bearbeta förträngda känslor kan skapa kaos i ditt liv. Kom ihåg att detta bara är en fas, den kommer inte att vara för alltid. – När jag gråter och sörjer en liten mig, känns det som ett kaos i mig, men ja, okej då.
• Att minnas. Många överlevare har förträngt alla minnen av vad som skedde under barndomen. – Jag mins mycket, men inte allt.
• Att tro att det verkligen har hänt. Överlevare betvivlar ofta sina egna upplevelser. – Inte  jag!
• Att bryta tystnaden. De flesta vuxna höll övergreppen hemliga under barndomen. – Inte jag!
• Att förstå att det inte var ditt fel. Barn tror vanligen att det är deras eget fel att det utsatts för övergrepp – Nåja, allt som oftast viste jag att det inte var mitt fel, i några stunden har jag tvivlat och lagt skulden på mig själv, men inte i dag.
• Att nå barnet inom sig. Många överlevare har förlorat kontakten med sin egen sårbarhet. Att nå sitt inre barn kan hjälpa dig att uppnå medkänsla med dig själv, stärka vreden mot förövaren och leda till fördjupad närhet med andra.- Ja, ja jaaa, jag vill få kontakt med mitt inre barn.
• Självtillit. Bästa vägledningen till läkningen är din inre röst. Lär dig att lita på mina egna känslor, intryck och din intuition, därmed får du en ny utgångspunkt för dina handlingar. – Min magkänsla har jag alltid litat på, problemet är att jag misstolkar och läser in galet pågrund av det känslomässiga virrvarr jag har i bland.
• Sorg och saknad. Barn som utsatts för övergrepp och vuxna som senare kämpar för att överleva har ofta inte tillåtit sig sig att sörja sina förluster. Sorgen innebär att man erkänner sin smärta, lämnar det gamla och går vidare i nuet. – Oh, jag har faktiskt börjat sörja mina förluster.
• Vrede – läkningens ryggrad. Vreden är en mäktig och befriande kraft. Vare sig du behöver få kontakt med den eller alltid haft ett övermått av den så är det avgörande för läkningen att rikta denna vrede direkt mot den som skadat mig. – Jag har aldrig varit arg på pappa för det han utsatt mig. Aldrig, så det kanske är dags?
• Avslöjande och konfrontationer. Att söka en konfrontation med din förövare och/eller din familj kanske inte är nödvändigt för alla överlevare men kan vara en dramatisk och effektiv metod. – Avslöjande och “typ” konfrontation har jagh redan kommit förbi.
• Måste man förlåta?  Det är inte viktig för läkningsprocessen men rekommenderas ofta. Den viktiga och avgörande förlåtelsen är den du ger dig själv. – Jag har nog givit min förlåtelse till pappa och tagit tillbaka den åtskilliga gånger.
• Andlighet. Tron på en högre makt kan vara en verklig tillgång till läkningsprocessen. Andlighet är en unik personlig upplevelse. – Nog finns det något mer där ute…
• Att avsluta och gå vidare. När du gång på gång återupplevt de olika faserna av läkningsprocessen, når du så småningom en punkt där du börjar uppleva helheten inom dig. Dina känslor och perspektiv stabiliseras. – Åh, jag längtar!

Närhet

Att undvika närhet

Jag vet inte hur många gånger jag sagt “Om du inte släpper någon inpå dig kan ingen heller såra dig” – det har varit mitt motto i livet och samma mening står i boken. Det är så himla sant och tragiskt. Mitt idiotiska motto har gjort att jag ofta känt mig ensam. Självförvållat kan man tänka – men jag viste inget annat. Jag tänker så i dag med, men i stället försöker jag påminna mig om att om jag inte vågar lite på människor kommer jag att dö ensam. Det vill jag inte.

Tvångsmässigt sökande efter eller unvikande av sex

Ifall sexuella övergrepp var de enda tillfällen du fick till fysisk kontakt som barn kan det fortsätta söka närhet enbart i sexuella relationer. En del överlevare använder alltså sex som en flyktväg eller är beroende av sex men det finns andra som gör allt för att undvika sex överhuvudtaget. Jag tillhör den skaran som har haft sex som ett beroende. Jag kunde knulla med en kille en timme, för att ringa nästa ett bad och en cigg senare. Jag har haft många sex partners och många av dom kommer jag inte ens ihåg. Trotts detta har jag haft några långa relationer och i dom har jag varit omättlig vilket i sig har skapat problem då mina partners inte velat haft sex lika ofta som jag.

I dag, i min nuvarande relation har jag lärt mig att kärlek inte nödvändigtvis behöver innehålla sexuell närhet. Det har tagit några tuffa år att komma till den insikten. Jag har haft vetskapen om det förut, men inte insikten och det är stooor skillnad, tro mig. För mig har närhet varit lika med sex. Tack vare denna boken  och min sambo förstår jag skillnaden. Jag förstår min hunger efter sex, jag förstår varför sex har varit så “onormalt” viktigt för mig.

Med detta inlägg är Del ett – Lägeskontroll slut.

Hon får

Jag lyssnade väldigt mycket på Dia Psalma när jag var ung. Många av deras texter handlade om mig och mitt liv, det kändes så i allafall. Jag lyssnade mest på albumen som dom gjorde -94 och  -95vsom heter Gryningstid och Efterallt. Låten som finns med i detta inlägg är den låt som påverkat, skadat och hjälp bäst.  När jag hör denna låt i dag tycker jag synd om lilla anneli. Ursh så förvirrad och förlorad jag var.

Hon får

Stackars den som liten är när
dom stora bara ställer till besvär
somliga får, somliga tar
somliga ger och dom får inget kvar

Stackars den som utnyttjad blir
av far som har hjärnan i sitt underliv
dagarna kommer, dagarna går
och far kräver mer och mer för varje år
han knäpper sina byxor och ler

GUD, DU HAR VÄL BARNEN KÄR
MEN SER DU DEN SOM LITEN ÄR

Hennes far var en man i sina bästa år
med fru och dotter på elva år
med frun ur huset söker han tröst
hos sin lilla dotter som knappt fått bröst

Hon har fått lära sig att hedra sin far
med gråten i halsen och med rumpan bar
han tvingar sin dotter till förnedrande sex
kan inte kontrollera sitt dotterkomplex
hon knäpper sina händer och ber

FÖR GUD, DU HAR VÄL BARNEN KÄR
MEN SER DU DEN SOM LITEN ÄR

Han får aldrig nog av sitt sjuka begär till sitt barn
hon får aldrig mod att berätta för nån om sin far
hon får aldrig sin oskuld tillbaks
vi knäpper på vår TV och ser

FÖR GUD, DU HAR VÄL BARNEN KÄR
MEN SER DU DEN SOM LITEN ÄR

Men ser du den som liten är