Ur askan

För länge sedan bestämde jag mig för att prata om det jag utsatts för, de sexuella övergreppen, incesten. Faktum är att jag har gjort det ända sen allt kom upp till ljuset, för 25 år sen. Jag har berättat för alla som undrat, frågat eller varit på väg att bli nära mig. Att berätta kortfattat om de hemskheter min pappa utsatte mig för har varit ett skydd: få av alla jag berättat det för har ställt följdfrågor och jag har sluppit prata om det.

Jag har alla år fått empati och en hel del ”tyck synd om” och en massa ”vad stark du är” och jag har känt mig så otroligt obekväm av det. Jag har artigt tackat för responsen och sen känt mig falsk och smutsig. Några gånger har jag varit mer ödmjuk men min allmänna känsla gällande människors empati har varit obehag.

För ca 2,5 år sen började min resa mot en annan jag och delar av min framgång kan ni läsa här i bloggen och på Instagram-kontot ”Släpp Dinosaurien fri”. Det jag vill skriva om i dag är en av dessa framgångar. Det här med att prata om mina erfarenheter som jag så öppet gör på mina instagramkonton, på Facebook och ute i det verkliga livet- jag känner inget obehag längre av responsen jag får. Jag tycker också att det är synd om mig och jag tycker jag är makalöst stark.

Jag har rest mig ur askan och vågar erkänna all skam jag känt och känner. Jag har kommit så långt att jag kan vara sårbar och sörja det som aldrig blev. Jag har trots allt tappat ganska många år av livet på grund av de sexuella övergreppen. Att känna livslust är nytt begrepp sedan ett halvår tillbaka. Jag har förstått att jag levt mitt liv genom att överleva; med logik och pragmatism och få om ens några verkliga känslor. Nu däremot, känner jag så mycket av mycket att det spiller över.  Men hellre det än den kyla jag haft i mig i alla tidigare år. Jag jobbar med att finna en balans.

Hur som hest, det finns en anledning att jag skriver i dag och om just detta och det är för att jag förra veckan fick frågan om jag kan tänka mig att vara med i radio och dela med mig av mina erfarenheter- min resa. Jag tvekade inte en enda sekund på det, jag svarare ja. Jag har lovat mig själv att stå upprätt och vara modig om någon vill lyssna på min historia- om man tror att det kan hjälpa andra. Att ge stöd, styrka, kunskap och dela mina erfarenheter ger mig styrka. Så vi får en win- win-situation.

I morgon bitti åker jag till Sveriges Radio i Gävle och ni höra mig och Wenda Hajo på P4 Gävleborg efter 07:30 nyheterna.

Väl mött (hörs?).

PTSD

Fy fan vad jag avskyr att jag ska behöva “ramla och slå mig”, när ptsd visar sig, i sin fulaste form. En lärare i min stad fälls för sexuella övergrepp mot en drös barn, barnpornografibrott och lite annat “smått och gått” och det har pågått i många år. Han får nio månaders fängelse. Hela mitt jag slungas på rekordfart tillbaka när jag själv var 11år och fick det slutgiltiga beskedet på pappas straff, åtta månaders fängelse, efter 11års sexuella övergrepp.

Jag förlorade allt mitt hopp om upprättelse i den stunden. Så futtigt straff för så många års lidande. Jag mins att jag i stunden jag fick beskedet ryckte på axlarna och sa högt “det spelar ingen roll” men i min insida hade alla vuxna återigen svikit mig, min sorg och mitt lidande är inte ens värt en femma och en fimp.

Jag hade lärt mig att vuxna röker för att stress av, jag försäkrade min mor om att jag var okej, gick till kiosken och köpte mitt första paket cigaretter, 10-pack Marlboro Light (ja, på den tiden fanns det sådana & ingen åldersgräns).

Jag mötte upp ett par äldre killar, de ville ha cigg och smeka min kropp, varsågod sa jag. Vad spelade det för roll, ingen bryr sig ändå. Där fortsatte min karriär som “tjejen som killar får taffsa på” till bli kvinnan som män får taffsa på. Med mycket lite integritet och noll tillit till vuxna tog min uppväxt fart.

Ptsd’n är så fantastisk att den såklart inte stannar på mina känslor minuten jag fick beskedet, den fortsätter att belysa resultatet av den. Jag måste gå in till min sambo och be om ursäkt, han fick ta hela första “smällen” av min ångest som mullrar i mitt bröst.

Ett öppet och känslosamt inlägg från mig, men jag tycker att skammen om att ha ptsd måste plockas bort. Pratar vi inte om den, fortsätter den att frodas. Alla som lider av det, jag lider med er och ni är definitivt inte ensamma.

Skadlig tystnad och modet att prata

Tystnaden är så oerhört skadlig och i dag gör den bara ont. Själv mins jag att jag tänkte “jag kan ju inte säga något, alla älskar min pappa, jag älskar min pappa: vad ska hända med honom och alla andra i hans liv om de visste vad han gjorde med/framför mig. Nej, det är vår hemlis, bäst att hålla tyst, ingen verkar märka vad som pågår och jag älskar min pappa och han älskar mig- “bara lite för mycket“.

Elaine skriver i henne blogg ”Det var precis så min pappas familj gjorde med mig. ”Det blir så genant för familjen, måste du prata om detta. Du oroar bara andra i onödan. Vad ska folk tro om oss”. Och där satt jag hela min barndom, sexuellt utnyttjad och tyst på begäran av en familj som tyckte att integritet och sånt var så besvärligt att ta upp. Aldrig tänkte de att det var besvärligt för ett barn att bli sexuellt utnyttjad. Det är därför vissa reaktioner som jag hör att föräldrar får från förskolor gör så ont och jag vet att alla överlevare av sexuella övergrepp tar dessa personligt. Tystnaden likaså. ”

Ja, jag tar det personligt, mer och mer personligt. Föräldrar och andra vuxna som reagerar “nej ursh, jag vill inte ens tänka på det, det är så hemskt” Men jaaaaaaaa vill jag skrika tillbaka det ÄR hemskt- tänk på det, agera på det- gör någonting annat än att blunda och låtsas som att det inte existerar!

Än så länge har jag inte riktigt modet att ta dessa diskussioner ansikte mot ansikte, inte den där jag svarar upp för barnen offentligt. Modet räcker till att informera, utbilda och dela min erfarenhet. Men dit och inte längre. Inte än, men jag kommer dit, var så säker.
Svårigheten ligger i att ta emot alla som hyllar mig för min styrka, för mitt mod, för min förmåga att fånga och gripa tag i människors empati och hjärta.

Jag kommer att behöva lära mig att ta emot det och jag kommer att göra det, i sinom tid, när jag är mogen. Till dess, tänker jag prata, dela med mig, vara lite obekväm till och från- för tänk om det fanns vuxna i min värld som vore lite obekväm till och från, då kanske jag hade sluppit en massa obehag!  Jag lovar att jag som barn hade uppskattat din “obehaglighet” mycket mer än din tystnad.

Jag fattar att alla inte förstår problemen som kan uppstå hos barn som blir utnyttjade sexuellt, men vi blir skadade, sårade och ledsna mer eller mindre på olika sätt. Ulf (min psykolog) är imponerad över att jag har klarat mig så bra i livet trots allt, på det praktiska planet det vill säga, jag har överlevt. Men, på det känslomässiga planet är jag en katastrof, som en baby som precis lärt sig att man kan få närhet och kärlek om man visar behovet: ja, det är på den nivån och det är flera nivåer bättre än för två år sen.

Även om du kan ha svårt att förstå oss och barnen som blir och har blivit utnyttjade är jag rätt säker att många av er kan förstå att det är fel förgripa på sig barn och gör du det kan du också hjälpa genom att sprida kunskap och fakta. Du gör det genom att:

Att sprida ovan skadar INGEN förutom att vi möjligtvis försvårar det för pedofiler och andra sexualförbrukare!

 

Läskig omvärld

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Sist jag tänkte skriva hade jag problem att få ner mina tankar i ord. Ni vet hur det kan vara; inuti oss är våra tankar och känslor våra, men så fort de yttras blir dem ett faktum och ibland något att behandla och hantera. Ibland kan jag inte det. Jag sluter mig, som jag alltid gjort, som jag lärt mig att göra, som har gjort att jag överlevt.

Innan julen pratade jag och Ulf (min psykolog) om mina faktiska känslor om julen. I alla år har jag trott att jag tyckt om julen med allt vad det innebär; mysig stämning, julklappar, julmat, julmusik och så vidare, medan min lillasyster en månad innan jul blir orolig, ängslig och nedstämd. Jag har inte kunnat relaterat till hennes känslor, men i år, gjorde jag det. Jag tycker inte om julen, egentligen: jag har bara intalat mig i alla år att det ”normala” är att fullständigt älska julen så, jag har gjort vad jag gjort bäst, agerat utifrån det ”normala”.

Den jobbigaste insikten med det terapisamtalet var att jag faktiskt blev glad och varm av minnet av min far när Ulf frågade mig om jag har några bra minnen av julen överhuvudtaget . Känslan av kärlek och värme för min pappa som gjort mig så fruktansvärt illa är så svår att hantera att jag inte vet vad jag ska göra mer än att, känna. Att tillåta mig att känna kärlek till honom, även om de känslorna ger mig illamående, riktigt ledsen och osäker. Det är svårt att skriva om det nu, men, jag måste, jag vill, jag behöver det.

Efter julen träffade jag Ulf igen och vi pratade om hur julen varit och jag berättade att jag blev så innerligt ledsen på julafton att jag grät tills att jag knappt kunde andas. Jag var så ledsen att min förmåga att koppla bort inte var till någon hjälp. Så ledsen att jag grät hemma, i bilen på väg till julfirandet, på julfirandet tills att jag gjorde vad jag alltid gör när jag är så ledsen: går min väg, till ensamheten. Jag avlägsnade mig själv fysiskt och gick ut från julfirandet ett tag.

Då pratade vi vidare om mitt behov av trygghet och att mitt hem är min borg. Att jag egentligen borde ha stammat hemma eftersom att det var det jag ville egentligen, att jag behövde min trygghet extra mycket just där och då och att jag trots allt struntade i mina känslor och åkte i väg ”för att vi hade ju bestämt, kan inte svika resten på självaste jävla julafton”. Nu blev julen tillslut en fin kväll tillsammans med familj och jag fick känna mig älskad av min extra familj: sambons familj, men ändock; det är alldeles för enkelt att överge mina egna behov före andras och det är alldeles för enkelt att INTE be om hjälp.

I torsdags när träffade jag och Ulf pratade vi ännu mer på djupet av detta med trygghet. Han ritade en liten baby på tavlan och ritade en ring runt. Utanför ringen skrev han ”Omvärld” och samtalet handlar vikten av att kunna återvända in i ringen när omvärlden är läskig. Finns där ingen trygghet att återvända till, har man bara sig själv och måste således lita på sig själv. Han ritade och förklarade, jag blev ledsen och inser att det inte är konstigt att jag känner mig så innerligt ensam, jag gör mig själv ensam, jag litar inte på att någon annan kan ge mig trygghet. Jag har och har alltid haft endast mig själv att lita på.

Min mamma gjorde så gott hon kunde utifrån hennes förutsättningar, så jag vill inte lägga skuld på henne, jag älskar henne men hon var inte den trygghet jag behövde när omvärlden var farlig. Det får jag hantera i dag. Jag vet att jag inte kan gå bakåt i tiden så jag måste gå framåt. Det skadade från förr kan inte repareras nu, jag får snarare försöka se efter trygghet hos någon annan. Jag vill kliva ut från tryggheten och ut till omvärlden och lita på att tryggheten tar hand om mig när omvärlden känns läskig.

Jag ska försöka prata med min sambo, se om han kan tänkas sig att vara min trygghet om jag kan tänka mig att vara sårbar ärlig och tydlig med mina behov. Jag fick det i uppgift av Ulf, att ha samtal med sambon om detta, så jag samlar mod till mig i helgen.

Så, skänk lite mod till mig och ha en fin helg.

Kram

Terapi-torsdag

Varannan vecka åker jag åtta mil för att åka till just min psykolog. Han hade mottagning i min hemstad på ”min” vårdcentral men när uppdraget tog slut, följde jag med honom till hans mottagning. Vi inledde dagens samtal med att göra en lägeskoll. Hur känns det nu efter 1,5 år frågade han, vill du fortsätta i terapi. Innan jag svarade fick jag panik och hann tänka att orsaken han ställer frågan är för att han tänker ”göra slut med mig”- för att det är en liten skräck jag har.

Att han ska säga att han inte kan hjälpa mig och att jag måste hitta en annan psykolog. Han såg paniken på mig och sa lugnt att han ibland vill göra lägeskoll och eftersom att det gått en tid nu och han ser och hör att saker på/av mig att jag förändras på ett positivt sätt vill han veta vad jag själv känner.

Han försäkrade mig att han alltid kommer att ha tid och vilja att jobba med mig. Det enda han inte kan styra är sjukdom eller dödsfall så, phew på den, för jag litar på honom, behöver honom och inser att vi kommer att träffas ett bra tag till. 11 år av övergrepp tar tid att jobba sig igenom.

Vi kom sen in på hur för djävligt vi tycker det är av sjukvården att erbjuda 10 träffar gratis samtalshjälp, sen kan man söka om ytterligare träffar, upp till 15 och när de är slut, får man snällt stå för kostnaden själv. Jag är tacksam som bor i en kommun som inte är i Stockholm och har en bra deal med min psykolog så jag betalar 500 kronor per gång, så 1000 kronor i månaden kostar det mig. Borde inte det vara någon annan än offret som ska betala det?

Hur som helst, i dag var ett jobbigt samtal, jag var känslig och vi pratade om skam och skuld. Jag var lite mer modig i dag än tidigare. Jag nämnde ordet penis i förbifarten och som vanligt snappade Ulf upp det och frågade lite senare i samtalet om jag brukar använda ordet penis eller om jag sa det för att hålla avstånd. Jag använde det för att hålla avstånd och la sedan fram en harang om hur jag ena stunden kan prata om detaljer för vad pappa utsatte mig för, för i andra stunden inte förmå mig själv att uttala orden högt.

Då frågade han mig om vilka detaljer jag syftade på och skulle precis berätta när magen gör uppror, jag sjunker ihop ännu mer i fåtöljen och får bara fram att jag inte kan säga dem nu, jag mår illa. Då försökte han på annat sätt och frågade mig vad illamåendet betyder och jag försökte förklara bort det med olika intellektuella saker. Han såg igenom det och skulle förenkla samtalet genom att ”låtsas” vara detektiv som samtalade in bevis.

Han sa att han då skulle plocka upp mitt ”må illa” med en pincett, lägga det i en plastpåse för att sedan använda sitt förstoringsglas för att se vad det kommer ifrån. Jag inser att det låter som att han pratade med ett barn, men fasiken, när denna typ av illamående uppstår känner jag mig så jävla liten på jorden. Nu har lilla bevispåsen, vi kanske kan kika på innehållet nästa torsdag. Det är så himla viktigt att prata och någon gång framöver kommer jag att känna stolthet också.

Nu ska jag hem till en vän som förutom att hon bor i skogen så det är knäpptyst, bjuder hon på nybakt bröd och förhoppningsvis får jag höra henne spela lite piano och sjunga en trudelutt, lite extra omhändertagande av henne är vad jag behöver i kväll <3

Vad har du för metoder när du behöver lite extra omhändertagande?

Konstig

Att vara den som varit utsatt för sexuella övergrepp är tungt nog men att samtidigt bära en känsla av skam och skuld gör visa stunder så outhärdliga att jag mår, konstigt. Jag inte förklara det med bättre ord, jag har inte ångest, jag är inte nere och låg, jag är inte arg. Jag är inte så speciellt glad, pepp eller uppåt. Jag bara är och känner mig konstig.

Människor omkring mig uttrycker en oro eller ställer sig frågande när jag bara är. Jag är annars rätt duktig på att tala om hur det är med mig. Jag får lite dåligt samvete då när folk inte får mer svar än att det ”bara är”. Jag har känt så sjukt mycket skam på sistone, skam för saker jag inte uttalat högt om för någon, skam för saker som skedde medan pappa utnyttjade mig. Jag har känt mig obekväm i min kropp och illa tillmods.

Dessa saker som jag inte uttalat högt, har jag heller inte skrivit om eller ens berättat för polisen under förhören. Det är så djävulska märkligt att jag tappar talförmågan när jag närmar mig att prata om just skammen för det outtalade. Jag kan inte uttala det högt, det går inte. Det gör mig så sjukt frustrerad eftersom att det är rent fysiskt inte värre än det jag talat/skrivit om.

Jag verkligen avskyr känslor som jag inte förstår mig på- allt ska jag kunna förklara logiskt annars blir jag galen. Jag försöker febrilt att finna en förklaring till varför jag känner som jag gör och jag kan inte landa i att det är okej att bara känna.

Jag avundas dem som känner och låter känslorna få vara just känslor. Jag håller på att lära mig det och, det går framåt tycker jag, men så fastnar jag i en känsla jag inte kan hantera, blir konstig och tillslut blir arg, på mig själv. Förhoppningsvis är min skam, min skuld och min känsla av ”konstighet” bara något som jag upplever och känner själv så att jag kan bete mig normalt utåt, speciellt på jobbet.

Jag vill försöka ha mycket mod med mig till min psykolog på torsdag.

Heja mig!

Egentid

Egentid är hur viktigt som helst för mig. Jag borde byta ut soffan mot en promenad, gymmet eller simhallen, men jag har så många borden i livet och att träna/motionera är ett sådant “borde” som är livsviktigt men som i perioder är jätte svårt att göra något åt. Som tur är vet jag varför, det gjorde jag inte för något år sen.

För att göra en lång historia kort så betyder träning att jag tycker om mig själv och då kan andra (läs män) också göra det. Det är svårt för mig att hantera att bli omtyckt baserat på min fysiska uppenbarelse. När jag varit aktiv och tränat har män (men också kvinnor såklart) en förmåga att kommentera hur en ser ut och med det kommer otäcka närmanden.

En klapp på stjärten, en för lång och intim kram och/eller, sideboob-smek och jag tänker att det är jag som är på ett sätt som tillåter män att kliva över min gräns. Det har varit så i hela mitt liv, det började med pappa, sen har det bara fortsatt med mammans män, killar på krogen och arbetskollegor. Jag har inte pratat med någon om detta förens jag tog upp det med min psykolog som vanlig vänder upp och ner på mina övertygelser.

Det är alltså inte mitt fel att män tar sig rätten att tafsa på min kropp utan mitt samtycke. Jag förstår det nu, men – alltid detta men, jag har ännu inte än byggt upp styrkan att säga ”nej” och ”stopp”. För att knyta an till inledningen, jag tänker att om jag är fet och oattraktiv, rör man inte mig heller.

Som många av er förstår, är jag långt ifrån att fullt ut leva mitt liv som jag vill. Dessvärre får min och Mattias relation lida onödigt mycket, våra gemensamma drömmar får vänta. Han är tålamodet personifierad och jag älskar honom för det.

Nu ska jag fortsätta utnyttja egentiden genom att fortsätta lyssna på Patrik Sjöberga bok: ”Det du inte såg”. Även hans berättelse är en stor hjälp för mig, så, tack Patrik <3

Elaine Eksvärd

I alla år har jag ursäktat min pappa och hans beteende mot mig genom att säga: det var ju inte så farligt. En helt vanligt dialog ur mitt liv- innan jag började i terapi: Hen: ”Så du älskar din mamma, men har du ingen kontakt med din pappa?”

Jag: ”Inte längre, han var inte en bra pappa för mig” – och här brukar många stanna med ett osäkert ”jahaaa okej” men många svarar/frågar också ”nähä inte??” och jag svarar ”näe alltså han utsatte mig för incest, sexuella övergrepp- men det var inte så grovt eller så, det var inte så farligt” och där upphör alla andra frågor angående min pappa i de flesta fall.

Förutom att jag ursäktade pappas beteende mot mig, förmildrade jag allt han gjort mot mig i alla år. Jag har på allvar känt att jag egentligen inte borde ha så mycket att må dåligt över, att jag inte kan vara så skadad och att jag borde komma över det.

Första gången en psykolog sa till mig att min pappa är pedofil hamnade jag i ett försvarstal, ”min pappa är inte pedofil, han hade bara lite svårt med gränssättning” och det tog många samtal med just den psykologen att bli överens med det faktumet att jo, min pappa är pedofil.

I somras när jag och min psykolog hade semesteruppehåll försökte jag se till att jag höll i gång arbetet med mig själv, se till att jag inte sluter mig, stänger av och återgår till mina gamla, dåliga invanda beteenden. Så jag scrollade på Storytel efter biografier för att få något verkligt, känsligt och där dök Elaine Eksvärds bok upp, ”Medan han lever” så jag beslut mig för att lyssna på boken och måla staket samtidigt.

Den boken och den kvinnan förändrade mig och mitt sätt att se på min villfarelse om att det pappa utsatte mig för ”inte var så farligt”. Mycket av Elaines historia är väldigt lik min egen och jag kunde relatera till så många händelser, känslor, tankar och beteenden som finns i boken. Jag pendlade mellan sorg, ilska och saknad medan jag lyssnade på boken, jag grät och jag kräktes av ångest,  men slutligen kände jag bara tacksamhet.

Tack vare boken har jag fått ett lugn i mitt egna arbete med min egna historia. Jag inser att jag inte kan bearbeta 11 år av sexuellt utnyttjande på några träffar med min psykolog. Jag inser att jag måste våga lita på processen, att den får och ska ta tid. Den största förändringen är att jag inser och förstår att det jag varit utsatt för- är tamig tusan väldigt farligt, väldigt hemskt, väldigt FEL.

Jag blir väldigt rörd och gråtmild när jag tänker på detta så djupet av mitt hjärta Elaine, tack för att du var modig, så att jag hittade mitt mod.

Hatar att jag inte hatar

Vet ni, jag hatar att jag inte hatar min pappa än. När min psykolog Ulf ställde frågor i torsdags om min pappa blev jag lite varm av en, god känsla.. Ulf frågade hur pappa såg ut och jag log lite när jag berättade att jag har hans haka och ögon och att han är karismatisk.

Jag blir förbannad på mig själv som inte hatar honom. Tack vare dessa frågor som Ulf ställde har jag haft en minnesbilder av pappa som poppar upp när jag minst anar det och minst behöver det och dessa bilder gör mig så ledsen. Bilderna får mig att känna mig väldigt ensam.

Med tanke på minnesbilderna och andra minnen som återkommer är jag glad att jag ändock fungerar som människa. Jag letade rätt på min ”mitt första år”- bok som mamma skrev sporadiskt i under mitt första år. Där i vet jag att det sitter en bild på mamma och pappa tillsamman. Jag tänkte, om jag stirrar på bilden, så växer sig hatet. Men nej, jag får samma goda känslor som i terapin.

Stundvis kan jag faktiskt hata vad han utsatte mig för, de stunder jag tycker synd om mitt lilla jag, men eftersom att jag är ovan att tycka synd om lilla jag, hamnar jag i okänt vatten och är där obekväm så istället tar jag mig snabbt därifrån.

Jag vill hata honom.

Kärlek

Jag har nu på söndagsförmiddagen bland annat sett på fredagens Idol med Kärlek som tema. Kärlek är ett ord, en känsla som gör mig oerhört osäker. Jag skulle ha lärt mig vad kärlek är när jag var liten men jag fick lära mig att kärlek är något som känns dåligt, som ger mig ont i magen och som man ska hålla hemligt. Det är pappas förtjänst, han visade sin kärlek på fel sätt.

Sedan den dagen jag hade sex med en kille för första gången (12år var jag, tror jag, om jag inte var 11år) har jag visat min kärlek via sex och fysisk närhet precis som min pappa har lärt mig. Problemet med det är att när jag var liten och pappa ”visade sin kärlek” kände jag att det var fel vilket gjorde att jag stängde av mina känslor för att överleva. Så, när jag har visat kärlek via sex, har det för det mesta varit känslolöst.

Det värsta med detta är att den enda person som reagerat på detta är min nuvarande sambo. Han har reagerat med råge och jag jobbar med detta för min skull först och främst men också för vår skull, för vår framtidsskull. Fram tills innan jag började i terapi hos Ulf har mitt fokus varit en annan. Det har varit sex, som ska funka- annars är allt fel. Så har jag resonerat och alla mina försök till att jobba med bara det tillsammans med min sambo har varit förgäves då han förstod den verkliga problematiken före mig.

Nu är inte sex fokus längre, utan jag är. Jag har börjat närma mig en slags omtanke för mig själv. Något som min psykolog uppmärksammade i torsdags. Jag berättade att jag var stressad för att det är mycket på jobbet och att jag är så himla upp och ner med mina känslor. Sen berättade jag att jag egentligen skulle ha varit i Västerås på tjänsteresa men prioriterade min själv genom att skicka en ersättare så att jag faktiskt kunde gå i terapi. Han berättade att han trotts att jag säger att jag är stressad, ser ett lugn i mig för att jag prioriterar mig själv.

Då återkommer jag till kärlek och ska dra den gamla klyschan ”du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv” och på mig, stämmer det in till 100%. Jag börjar att känna en omtanke för mig själv och ser på min sambo med en känsla jag bara känner när jag är nykär: genuint intresse. Jag ser på min sambo och känner mig så enormt tacksam att han valt mig, tusen gånger om medan jag slagits med näbbar och klor för att hålla han på avstånd. Jag har till och med gjort slut, vilket han inte accepterade. Ni förstår ju vilken tur jag har som har kvar honom.

Kärlek alltså, jag är som en liten unge när det kommer till det, hur gör jag, vad gör jag, när gör jag, vad är det? Frågor som jag logiskt kan svara på men känslomässigt, jag vet inte än.. Ännu en känsla min pedofil till pappa förstört för mig.