Ledsen

Jag är i mångt och mycket glad över de kunskaper och lärdomar mitt förflutna har gett och ger mig. Jag är en väldigt bra människa tack vare den. Jag är insiktsfull, en kunskapsbank och en inspiration, bland annat.

Trots detta slåss jag med att ha dessa erfarenheter. När andra pratar om skolgången och hur det var att vara ung med alla typiska inslag som tonåring och det är min tur att berätta så är det inte utan ett visst mått av skam.

Förut var det lite skönt att berätta om att jag bott på låst och öppet ungdomsboende, att jag var satanist och efterlyst av säpo. Att jag rymde hemifrån två gånger, att jag började att röka när jag var 11 år och dricka alkohol inte långt därefter: för att ta upp lite av min tonår. Det var skönt för att reaktionerna var som planerat, “ojdå” till följd av tystnad och/eller nervösa skratt då trots allt berättar det med lite humor.

Faktum är att jag nu kan se dessa saker som resultat av vad min jävla pappa utsatte mig för. Jag skar sönder mig själv i ett försök att ta kontroll på min smärta och jag låg runt för att försöka ta tillbaka min kontroll på min kåthet. Allt detta gör mig jätte ledsen- att jag har behövt göra detta för att överleva. Jag är ledsen i dag.

Jag är ledsen för att jag förlorat så otroligt många människor i mitt liv, på grund av hur jag har varit som människa- för att överleva: logisk och pragmatisk. Jag har många vackra människor omkring mig men just i detta nu, när jag är så här ledsen, gör jag mig själv ensam.

För att det känns att det är för sent att gråta över att jag rymde hemifrån för 22 år sen, eller att det är för sent att gråta över att jag missat en stor del av min skolgång.  Mitt nyårslöfte är att börja älska mig själv och ett steg i det är att släppa all min skam. Att skriva om den för min skull är ett steg till självkärleken jag saknar.
Tack för din tid.

Hudlös

Julen närmar sig med stormsteg och min ångest bara växer- jävla jul. Ursäkta uttrycket men jag har mina uttryck, mitt språk och ibland är det ofint och så kommer det att vara här. Jag pratade och grät ihop med min mamma för en vecka sen, vi pratade om min pappa och vi pratade om perioden kring jul.

Det är flera, flera år sedan vi pratade om honom (pappa) på detta sätt och för mig var det på ett sätt frigörande, jag fick en djupare förståelse för vart min ängslan över jul kommer ifrån. Det var mer som vi berörde i samtalet som jag behåller för mig själv, för nu, men, efter samtalet med mamma, är jag än mer hudlös. Jag älskar dig mamma.

Jag tror att jag är på väg in i en ordentlig sorgeprocess och det är as-häftigt och as-läskigt. Jag öppnar upp för sorgen vilket gör att jag öppnar upp för andra känslor. Färger, smaker, lycka och glädje kan jag se och känna mycket mer.

Jag kommer att vara ledig över jul, jag har semester och jag ska verkligen ha semester och hämta hem mig själv litet och landa. På KEDS-test jag gjorde förra veckan fick jag 41 poäng, vilket är väldigt dåligt, så jag behöver ta min stress på allvar. Jag måste ta mig själv på allvar.

I morgon är det torsdag och terapi, jag längtar samtidigt som att jag är rädd. Känslorna är verkligen överallt och det är jag nu. Jag har mer att skriva men jag avvaktar lite så jag får ta hand om själv. Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara här i bloggen, kanske än mer aktiv, kanske helt inaktiv. Jag kommer åtminstone att finnas på Instagram under ”slapp_dinosaurien_fri”.  Du kan även finna mig på min Facebook-sida “Släpp Dinosaurien Fri”

Tack för din tid och jag hoppas att du tar hand om dig och dina under kommande ledigheter.

Nej ursh

Penis, pappa, porr, är det delar av vad min vardag som barn bestod av. Är det läskigt att läsa? Ja, det är läskigt. Jag förstår att du och många ryggar tillbaka, vill blunda, inte vill höra eller läsa, vill stoppa händerna för öronen och köra mantrat ”la la la”. Jag vet att mångas naturliga reaktion är ”Nej, gud jag kan inte ens tänka på det, nej ursh vad hemskt.”

Ja, det är jätte hemskt men det är inte bara mig du ”nej urshar”-  det är minst TRE barn varje förskoleklass du ”nej ursar” som blir utsatta för sexuella övergrepp, just nu. Låt barnen känna att du är på deras sida, att det inte är nej ursh om barnet vill berätta för dig att någon i dennes direkta närhet gör saker som inte känns okej för barnet.

Jag är absolut inte arg på dig som ”nej urshar”, jag vill ge min syn och känsla på nej ursh bara. Jag tycker att det är viktigt att vi som kan, vill och vågar- tar ton. Fram tills för nyligen har jag skämts och blivit tyst om mina erfarenheter när jag blivit bemött av en nej urshare.

Hur kan du bemöta mig när/om jag berättar för dig om mina erfarenheter? Jag skiljer på mig som vuxen och barn nu. Vi börjar med hur du kan bemöta mig i dagsläget, nedan kommer tre exempel:

”Jag kan inte förstå dig, men tack för att du berättar.”

”Det är hemskt att du och andra har utsatts för sådant.”

”Tack för att du berättar, jag vet inte hur jag ska bemöta sådan här.”

”Jag vet faktiskt inte vad ska jag säga nu?”

Det finns olika sätt att prata och bemöta mig och oss andra utsatta för, detta är endast förslag som du kan möblera om i.

Säg inte bara nej ursh- det svider till.

Tack för din tid.

En oattraktiv storlek

Kära kropp, du har fått tagit hand om det jag själv inte klarat. Alla år av ångest har du fördelat jämt på kroppen genom att ge mig ett stort skydd så ingen ska kunna komma nära och utnyttja mig igen. Skyddsmassan har jag ordnat genom att destruktivt äta fel. För lite, för sällan, sen för mycket och för ofta, en cocktail av dumma beteenden men, det har gett mig och min kropp önskat resultat. En oattraktiv storlek.

Vissa perioder i livet levde jag på kaffe och cigaretter, tills klockan 22 på kvällen då jag åt något: pizza, hamburgare eller annan skräpmat. Andra perioder har jag ätit vanlig mat, men dämpat ångesten med choklad och i bland med alkohol.

Några perioder har jag mått bättre och då valt att ha bättre kosthållning och i samband med det även tränat: det är varför jag bland annat tävlat i swinrun två gånger. Mitt driv att ta hand om mig själv har varit härligt att ha- men, jag har alltid fallit tillbaka till mina destruktiva beteenden och de har nästan blivit värre än de var innan. Som om mitt psyke “kom på sig själv” – att jag behöver min kroppsmassa, mitt skydd.

Jag har gått upp 20kg sedan jag började i terapi för 2,5år sedan. Det säger en del.

Nu kan jag vända på det här känns det som. Jag är mycket duktigare på att känna min ångest, att känna min sorg och min ilska. Jag känner inte att jag är behov av min kroppsmassamur lika mycket. Jag tänker på det här med försiktighet, jag har varit här förr och bara ramlat tillbaka, så jag får skynda långsamt. Även om behoven inte är desamma, är mina beteenden gammla och väl inövade så, ett steg i taget.

Förlåt kroppen för att jag misshandlat dig i så många år. Tack kroppen för att du skyddat mig, för att du hanterat känslorna jag inte klarat av själv. Nu hjälps vi åt att skapa något vackert och attraktivt, något för mig att trivas i. Något för mig att röra mig fritt och ledigt i. Min storlek har jag haft för överlevnad, men jag lever nu så det är dags att jag lägger undan denna överlevnadsstrategi.

Tack för din tid.

Första advent

Jul, redan för några veckor sedan började en ångest byggas i mig. Ångest över julafton. Jag tog ut sju semesterdagar för att ha möjlighet att fysiskt avlägsna mig själv från jul och åka utanför Sveriges gränser. Nu ska jag inte åka någonstans, jag ska vara hemma och fira jul- för mina syskonbarn och för min sambos syskonbarn. Dem förtjänar min kärlek och närhet.

Men, ångesten bubblar inuti mig och jag skulle vilja släppa ut den men jag har lite svårt för det, jag kan inte. Jag vet inte riktigt varför jag känner som jag gör. Jag ska läsa vad jag skrev förra året; kan ha att göra med att jularna var bra en gång i världen- hos pappa.

Så, jag har blivit en “Grinchen” och vägrar julpynta och önskar mig inga julklappar från någon annan än min sambo. Vill man mot all förmodan ge mig en klapp gå in här (@treskablinoll) det skulle göra mig innerligt glad. Berätta gärna för mig att ni skänkt en slant till dem, tack. ❤

Vill ni inte skänka bort era pengar- då vill jag att ni behåller pengarna för er själva och bjuder mig en kopp kaffe, en upplevelse eller en middag istället. Lägg inte ner pengar på saker- jag vill inte ha!

Vänligen,
Snygg-grinchen

Våga fråga

Det talas ofta om att vi, som varit utsatt ska våga prata och släppa skammen. Jag är en stark förespråkare för det. Det är därför jag själv pratar om de sexuella övergreppen min pappa utsatte mig för. Att prata om det hjälper mig att släppa skammen. Men hur är det med det är med att våga fråga?

Det jag stöter på nu när jag är än mer öppen med min historia är att det trots #metoo och alla andra upprop är lite tabu att prata om incest och sexuella övergrepp, där förövaren är en nära anhörig (pappa, mamma, bror, syster, mormor, morfar, farmor och farfar).

Det är som att vi kan prata om ”vanliga” våldtäkter (den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år: Se källa; klicka här), sexuella kränkningar från chefer eller andra personer i maktposition och/eller en dask på stjärten är vad gemeneman kan mäkta med att prata om utan att det blir för jobbigt för åhöraren.

Jag går inte in på detaljer i vad pappa utsatte mig för med omtanke för den jag pratar med. Säger jag pappa och sexuella övergrepp i samma mening ryser de flesta till och det räcker med den informationen, oftast. Som sagt, det är tabu. Så, det ligger återigen på mig- som utsatt att lägga band på mina ord för att bespara mina medmänniskor det hemska jag varit utsatt för.

Jag vet att det inte finns några måsten, att jag lägger band på mig själv av fri vilja. Men du kanske vill hjälpa till och bidra till ett klimat där samtal om jobbiga saker inte är tabu och skambelagt? Min önskan av er som läser är att om ni möter mig- lägg inte hela ansvaret på mig att berätta, om du är intresserad och nyfiken så kan vi dela modet genom att du vågar fråga och jag vågar berätta.

Vågar du eller vill du inte fråga, så behöver du inte, men nu vet du att i alla fall att det är helt okej och till och med uppskattat om du vågar fråga mig om vad jag varit utsatt för.

Tack för din tid (och för att du som frågar faktiskt orkar lyssna)!

Fader vår

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår

Min fortsättning; “Snälla gud, jag gör vad som helst för dig om du gör så att pappa inte längre är ett monster. Jag vill inte att han gör som han brukar göra på mig något mer.”

Innan varje “pappahelg” upprepade jag denna bön, i tysthet med knäppta händer. Jag frågade också gud om jag hade gjort något fel som förtjänade straff.

När jag var 11 år bestämde sig hovrätten för att fälla pappa för sexuella övergrepp och när jag var 12 år lyssnade jag för första gången på Burzum (ett norskt black metal-band) och i samband med det började jag att kalla mig för satanist.

Det var bara i det svarta, mörka och sataniska som jag kunde finna någon form av känsla för sammanhang. Mina känslor togs omhand i musiken och det var även då mitt självskadebeteende startade, med en ”ursäkt” att jag offrar blod till satan.

Nu vet jag att det handlade om att jag inte klarade av smärtan inuti så jag tog ut den genom att skära mig själv. När armarna var sönderskurna, skar jag mig på låren och magen- helt enkelt där jag kom åt. Några ärr kommer aldrig att försvinna, de har bara bleknat av.

Jag skriver om det här just i dag för att jag såg mitt ena ärr i morse och blev ledsen. Jag har inte varit ledsen för det tidigare. Jag tänkte på mig själv som 12-åring med armarna full i skärsår- jag får nästan svårt att ta in att det faktiskt var jag.

Det var det här med att sörja- så viktigt, smärtsamt och utvecklande.

Tack för din tid.

 

Sexig dans

När jag var barn dansade jag “sexy dance” framför min pappa. När jag dansade så smekte jag på min stjärt och på mina icke befintliga bröst. När pappa ville smeka min kropp samtidigt som han smekte sig själv så var det som en form av belöning för den fina dansen. Pappa skrattade och log när jag dansade och så även jag.

Detta är första gången jag berättar om den sexiga dansen. Jag var rädd för att berätta för polisen under förhören och för alla andra vuxna för att då skulle det ju säga att det var jag som lockade pappa att göra allt han gjorde med mig. De skulle säga att dansen var som att bjuda in honom till att göra allt jag gjorde.

Denna “dans” har haft min skam i ett järngrepp. Denna dans har varit det jobbigaste  och tyngsta jag burit inom mig. Den såg till att jag var tyst med min skam i 25 år.

Det tog två år för mig och min psykolog att bygga så pass mycket tillit att jag kunde ta orden “jag känner skam” till min mun och sedan yttra dem och känna skammen. Den dagen kunde jag knappt köra bil hem från terapin, jag fick stanna efter vägen för att kräkas av ångest och för att gråta. Den dagen fick jag lära mig att oavsett vad jag som barn gjorde så skulle min pappa veta vart gränserna gick.

Orsaken till att jag känner så mycket skam har jag ännu inte berättat för min psykolog. Jag har låtit ett halvår passerat sedan jag berättade om min skam för min psykolog och sen dess har jag släppt min skam, pö om pö. Det här är ytterligare ett steg i att släppa skammen. Varför jag dansade som jag gjorde är ett annat inlägg.

Tack för din tid.

Facebook

Släpp Dinosaurien Fri
Syftet med sidan är att sprida mitt budskap #släppskammen men framför allt för att skapa ett forum för dem som behöver stöd, mod, styrka och kunskap. Här kommer ni att kunna ni att kunna följa debatter om sexuella övergrepp och allt det som är runt omkring. Här kan du få konkreta tips och råd på allt som rör just sexuella övergrepp.

Ni kommer att få läsa om mina och andras erfarenheter.  Sidan är under uppbyggnad och ändras och justeras i takt med de behov jag ser hos er samt hos mig själv.

När jag var ung hade jag en återkommande dröm om en breviparopus som vakade huset när det var “pappas vecka”. Han var blå och hade dom snällaste ögonen man kunde tänka sig. Han vandrade omkring i mina drömmar och hade ett vakande öga utanför huset varje natt. Han blev och var min enda trygghet.

Detta är varför min facebooksida, min blogg och mitt instagram heter just Släpp Dinosaurien Fri. Han behöver inte längre vaka över mig.

Släpp skammen

Wow, vilken fantastisk respons jag har fått på radiointervjun. En artikel om mig och själva intervjun kan ni läsa här och lyssna på här (1h och ca 43 minuter in i programmet). Jag blir genuint glad för precis all sorts respons ni givit och ger mig. Jag tackar ödmjukast för allt stöd, all support och kärlek ni sprider. Jag ser att min historia påverkar och jag vågar tro att det också hjälper någon, några  ”där ute”. Du är viktig- ditt liv är viktigt.

Jag är visst lite obekväm att synas i strålkastarljuset och förminskar mig själv och min historia lite samt att jag förminskar andras tycke om mig och vad jag gör- vilket jag inte har rätt till. Förlåt.

Det finns några saker som jag inte hann med att säga i intervjun som jag känner är väldigt viktigt. Jag nämner att skammen är inte ska vara hos oss som är utsatta utan hos förövaren. Vad jag inte hinner med att säga är att oavsett hur ”lite” eller ”hur mycket” du har varit utsatt för är det ändå viktigt att prata om det- gör inte som jag gjort och förminska dig själv och dina upplevelser.  Du, jag, Vi, är värd så mycket mer.

Jag vill göra mycket mer av mina erfarenheter och jag tänker mig att en mindre föreläsning skulle kunna ordnas i nära framtid (men efter jul). Kanske en intim högläsning ur några av alla mina texter. Kanske se mig om efter en spökskrivare som skulle passa just mig och släppa min historia i bokform. Kanske gå en skrivkurs och fortsätta på mitt egna ”bokprojekt”. Många kansken, möjligheterna är många.

Ett som inte är kanske är att under taggen #slappskammen kommer det finnas något i rörelse – något mer avslöjar jag inte nu. Vad betyder taggen? Den betyder precis det- släpp skammen;  stå upp för dig själv, ta tillbaka dig själv- skammen är inte din att bära.

Tack för din tid ❤