Presentation

När jag var liten så utsattes jag för sexuella övergrepp. Min förövare var den person som skulle lära mig allt i livet, jag fick skam och smuts istället.

Det har påverkat mig i hela mitt liv. Jag började att skära mig själv för att hantera smärtan, jag började att dricka alkohol för att döva smärtan och jag sökte kärlek i sex, allt innan jag blev 14 år.

Senare i livet hamnade jag i en djup depression. Om allt detta, om min psykiska ohälsa, om min skolgång, om hur jag släpper skammen och läker berättar jag om i mina föreläsningar.

Med mina föreläsningar vill jag krossa tabun, jag vill vara en hjälp, en väckarklocka och ett stöd, om du vill veta mer kan du besöka släppskammen.se

Film och redigering @Mattias Sundberg 

Ett vuxet ego, framför ett barns liv

Många frågar mig vad för typ av frågor eller vad för av reaktioner får jag på mina föreläsningar och jag känner i stort att det som sker under mina föreläsningar, stannar där. Mina åhörare får naturligtvis prata så mycket de vill, men jag vill att man ska känna sig trygg med att komma till mina föreläsningar och våga ställa frågor utan att vara rädd för att jag ska sprida det vidare i offentligheten.

Det är en fin och känslig stund mellan mig och mina åhörare och jag vill respektera vår tid tillsammans och låta frågor och tankar stanna där och i mina tankar och i mitt hjärta. Dock är det vissa frågor som släpar sig med i mitt huvud, sådana jag besvarar så sakligt och bra jag kan, men de ligger i mig och gror i mig och jag funderar på dem.

Vad gör man om man misstänker att ett barn utsätts för sexuella övergrepp, men inte är säker på det och man inte vill sätta igång en hel karusell, för tänk om det är fel, vad mycket vi ställer till det för en oskyldig människa?

Det är minst tre barn i varje klass om 30 barn som utsätts för sexuella övergrepp, det är inte minst tre vuxna på en arbetsplats om 30 anställda som felaktigt anmäls för sexuella övergrepp.

Varför är det så enkelt för vuxna att vända andra sidan till och tänka att det inte ”är vår sak att hantera” ? Istället för att hjälpa ett barn. Har vuxna alltid varit så egoistiska att vi håller varandra bakom ryggen medan barnen far illa? Jag har ju den erfarenheten och det var för 25år sedan. Har samhället inte kommit längre?

Jag skulle vilja att frågeställningen såg ut så här i stället:

Vad kan jag göra om jag misstänker att ett barn utsätts för sexuella övergrepp?

Då skulle jag svara, var modig och tänk på barnet i första hand och gör en anmälan. En vuxnens heder får aldrig komma i vägen för ett helt liv- för det är så skadad ett barn kan bli av sexuella övergrepp.

Det är dessutom så att personal inom polis, skola, hälso- och sjukvård är skyldiga enligt lag (SOL 14kap, 1§) att anmäla om de misstänker att barn (0-18år) far illa eller riskerar att fara illa. En orosanmälan kan du till och med göra anonym om du är privatperson

Rädda barnen har tagit fram mycket bra material och ett av dem är ”Orolig för ett barn” och de är en vägledning i hur vi som vuxna kan göra om vi är oroliga för ett barn.

Jag vet att jag i detta inlägg har ställt obehagliga frågor, jag vet att vi är duktiga i Sverige på att “sköta oss själva och skita i andra” och jag vet att det inte är av ren och skär ondska som vi vänder andra sidan till. Jag förstår att det är rädsla för sitt egna leverne, att göra fel och ställa till det och i värsta fall hamna i konflikt med någon “i onödan“. Jag fattar detta.

Jag måste dock kliva bort från det, ställa dessa obehagliga frågor, svara “tänk på barnet i första hand!” och sticka ut hakan och ta kampen- för att jag vet också och ni där ute är många med mig som vill ha min knuff, som vill ha min kunskap och information, som vill ha mina ord och min trygghet i detta ämne. Ni är många med mig som kämpar för barnen och fler blir ni.

Barnen framför allt.

Superhjältinna med superkrafter

Jag har varit väldigt ledsen sedan i torsdags. Ämnet övervikt och mitt varför gör ännu så ont att jag inte riktigt kan prata om det (med känslorna aktiva) för att jag är rädd att gå sönder. Jag gör inte det och går jag sönder är det också okej, men nej, jag är inte där än. Allt har sin tid och jag har börjat ”sniffat” på ämnet, jag låter det vara så.

Jag är inte lika ledsen i dag, jag kände att sorgen hade lättat en aning i morse när jag vaknade och ersatts med något som närmast kan beskrivas som glöd. Jag får en kämparanda inom mig så blir enorm att jag känner mig som en superhjältinna med superkrafter.

En av mina superkrafter är min inre styrka som tar sig uttryck när jag bland skriver om mina erfarenheter av sexuella övergrepp och incest, när jag står upp framför folk och pratar om mitt liv. Jag står stadigt på marken och känner att ingen någonsin kan ta ifrån mig mina superkrafter.

Jag tycker om min själv när jag omfamnar min sorg och låter den vara där den är för när den lättar blir jag än starkare, mina superkrafter än tydligare. Jag sörjer och kämpar för henne på bilden, en ung jag som ännu inte vågade säga nej, en ung jag som gjorde allt för att överleva för att mitt vuxna jag skulle få en chans på livet. Det om något är en superkraft.

I min nya logotyp finns en symbolen och det är en keltisk symbol för styrka- det är inte för intet. Vilken är din superkraft?

Skam har byggt min kropp

Jag föreläser om min skam och om att släppa den. Jag berättar också att jag inte är ”färdigläkt” vilket jag aldrig kommer att bli. Jag har dock fler berg att bestiga innan jag kan (och vill) minska ner på terapin och tillslut ”bara” ha den vid behov. I dag var det terapi-torsdag, som det är alltid är varannan torsdag klockan 15.

I dag var min psykolog mer hjälpsam än han brukar vara, men jag behövde (och behöver) den hjälpen i detta ämne. Det gör så ont. Vi kom åter in på Skam. Jag råkade säga ”tänk om det skam som ligger bakom min övervikt” – sen gick jag vidare och sa att det nog inte var så och babblade på, men min psykolog stannade mig där och tyckte vi skulle grotta mer i just den meningen.

Han fick hjälpa mig att tänka ut saker i dag, sånt jag annars kan göra själv med lite hjälp från hans sida. Han hjälpte mig att börja fundera på och att det är skam som är orsaken till att jag äter upp mig så att jag är mindre attraktiv. Att det är skam som gör att jag ser till att jag är mindre sexig för att jag lärde mig detta när jag var liten. Det var skamligt att vara fin och sexig, jag hade en pappa som gick över gränserna på mig och det var jag som var för fin- det var mitt fel.

Nej, det är inte mitt fel- jag vet, logiskt vet jag det. Jag sitter och känner och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Min mage vill vända sig ut och in och huvudvärlden ligger och mullrar. Dessa fysiska symptom är min ångest som pockar på och vill ut och jag kan bara släppa ut lite i taget- men det är okej, för att jag känner och det i sig skänker ett lugn i min sorg.

Jag är väldigt öppen med er, på något sätt känns det viktigt. Jag vill visa för er vem jag är på riktigt. Jag är makalöst stark även i mina känslomässiga stunder. Jag tänker inte skämmas över att jag får så här ont, jag är inte mer än människa.

Jag vill vara ärlig mot er, så ni som läser något av mig och/eller ni kommer till en föreläsning, jag att ni ska få mig- som jag är i helhet. Jag är stark i min övertygelse om att det är en av de sakerna med mig som fångar er.

Snart hoppas jag kunna släppa all min skam och med det få styrka att bygga om min kropp till min drömkropp och sen vara stolt över att den är min.

Att landa efter en föreläsning

Det här med att hålla en föreläsning på det sättet jag gör är otroligt uttömmande på energi. Jag ger väldigt mycket av mig själv och mina känslor utan att för den delen gå över min integritet och göra våld på min själ. Jag vill ge, jag vill beröra och fortsätta ha samma närhet till mina åhörare oavsett om de är fem, 50 eller 100 stycken som lyssnar. Det lovar jag mig (och er) här och nu, att alltid eftersträva att ge er den närvaro jag tydligen har som föreläsare.

Jag pratar om ett känsligt ämne för mig, för att jag levt det- mitt liv- och hur de sexuella övergreppen har ställt till det för mig. Det är även känsligt för er, det kan ta emot att höra och lyssna, jag pratar om tabubelagda ämnen så som incest, pedofili, sex och övervikt så jag har väldigt svårt att se hur jag skulle minska på min mentala närvaro. Men, om jag gör det, Säg till! Hos mig får man alltid ge feedback oavsett om den kommer med något gott eller något jag behöver förbättra och eller göra annorlunda.

Hur som helst.

Att vara så närvarande, öppen och ”naken” som jag är som föreläsare tar som sagt mycket av mig och jag behöver tid för reflektion, tid för att återhämta mig och tid för att landa i själva föreläsningen och publiken i sin helhet. Det är aldrig bara jag som är närvarande, det är också mina åhörare, som känner: det påverkar även mig.

Jag har inte riktig lärt mig att ta hand om mig själv efter en föreläsning ännu, jag håller på. Till dess att jag hittat mitt sätt får ni gärna berätta vad just nu gör för att återhämta er från något energitömmande.

Tack för er tid.

En ängel

Jag hade min första officiella föreläsning i torsdags  (15/2-18) på IOGT-NTO i Söderhamn och den gick bra, faktiskt mer än bra, bättre än förväntan och de sa att det var 45 stycken som var där och lyssnade på mig, Det är 30 stycken fler än vad jag hade på min “Testföreläsning” jag hade 4:e februari.

Det är nästan en surrealistisk känsla att det är så många som vill höra på min historia. Det är till och med så att jag kanske kommer att ha en till föreläsning där med tanke på efterfrågan. Jag har en till föreläsning bokad just nu, dock inte för allmänheten men precis lika viktig. Vill du se och höra mig föreläsa, så skriv gärna en kommentar (om du inte redan gjort det förstås) så jag ser vart i landet ni befinner er. 

Förutom Söderhamn har jag planer på att föreläsa i Gävle och så småningom i Sundsvall.  Sundsvall behöver vänta lite på mig för att det är hemma och kommer att ta mer av mig än vad Söderhamn och Gävle gör. Men “Sundsvall’are” får gärna komma till Söderhamn och Gävle naturligtvis.

Som avslut på torsdagens föreläsning gav en ängel sitt armband till mig. Ett armband som hon en gång i tiden har fått. Armbandet ska går från en ängel till en annan, så nu får armbandet pryda min handled tills dess att jag hittar den där speciellt människan som förtjänar änglaarmbandet.

Tack Jenny för en fin avslutning som fick mig och andra till tårar. Jag är så tacksam att våra vägar korsats, för att din tro på mig smittar av dig, för möjligheterna du ger mig.  Du är en klippa!

Jag ska skriva lite mer om föreläsningen vid ett senaste tillfälle, jag håller fortfarande på att landa i den.

Tack för din tid.

Du är jag

Liten flicka
Ensamma flicka
Osynliga flicka
Utnyttjade flicka

Flicka lilla, du är inte ensam
Du är inte osynlig
Du är inte utnyttjad längre.

Duktiga flicka
Lydiga flicka
Snälla flicka
Pålitliga flicka

Duktiga flicka, du behöver inte lyda
Du behöver inte vara snäll,
Mot dem som hade sönder dig
Som rev sönder din tillit.

Starka flicka
Kärleksfulla flicka
Varma flicka
Smarta flicka

Du är min hela värld
Du är jag.

Ovan är spontana känslor efter terapitorsdag.

I dag under terapin var jag mitt mest ledsna jag, jag satt med händerna för ansiktet och grät. Jag ville be om ursäkt för att jag grät och vi fick prata en stund om det. Att livet har varit så hårt på mig på att jag vill be om ursäkt när jag får känslor. Det i sig är sorgligt, men jag växer en liten bit efter varje gång jag har terapi. Det kanske inte syns utvändigt men det känns invändigt.

Jag är inte ensam längre.

 

Verklighetens kunskapsbank

Då har jag haft min första föreläsning för min “testgrupp” och det var känslomässigt. Innan övade jag framför ett gäng badankor för att träna på att ha publik samt att jag spelade in mig själv och kunde hitta minst tre saker jag ska tänka på: 1: att inte säga “ehhh” när jag behöver sakta in och låta det vara tyst en liten stund. 2: att inte ha händerna i fickan. 3: att detaljer inte är intressanta att höra på om de inte fyller ett större syfte eller innehåller en speciell känsla jag vill förmedla.

Jag får se om feedbacken avslöjar om jag tog lärdom eller inte.

Jag gick in med attityden “det får bära eller brista”. Det handlar inte om att utbilda i ett klurigt ämne, det handlar om att berätta min historia och det gick väldigt bra. Feedback direkt efter var att jag höll den röda tråden, att jag var respektfull mot dem jag pratade om som inte var där. Både jag och publiken fick gråta en liten stund mitt i när känslorna tog över och det uppskattade dem. Jag gav bra information, nya värdefulla insikter och mycket att tänka på sa dem. Jag pratade i en strax över en timme inklusive en paus i mitten.

Jag hade ingen powerpoint, inget papper jag läste på, ingenting annat som kan vara till hjälp i en föreläsning- i går fick dem bara mig. Mycket för att alla (utom en) 15 som lyssnade på mig i går var folk jag känner. Jag tänkte också bara berätta allt från början till slut och sen baserat på frågor och reaktioner bygga en ordentligt och mer uppstyrd föreläsning.

Jag har fått feedback som önskat efteråt som jag tar till mig, som att jag stod i mörkret och att det blev lite väl rörigt ibland, att jag var nervös och att jag inte ska be om ursäkt för att jag började att gråta. Jag ska också ha en riktigt presentaion av mig och berätta vad syftet med föreläsningen är.

Jag fick andra insikter i och med föreläsningen också, dels alla känslor som fick närvara, jag har verkligen kommit en lång, lång bit på vägen. Jag klev inte över min egna integritet och gav för mycket som jag var rädd att göra samt att jag inser att mitt liv fram till nu är en verklighetens kunskapsbank.

Efter att alla hade gått hem från föreläsningen och eftersnacket satte jag mig vid ett bord och lät alla känslor få utrymme. Det var en blandning av alla tänkbara känslor men den största är känslan jag bär med mig är den tjej jag pratar om i min föreläsning har känt som hon har varit en ingenting, och nu är jag någon, en viktig någon dessutom. Det gör ont att blicka tillbaka på och minnas det obefintliga egenvärdet men det är okej, det ingår i sorgeprocessen jag genomgår.

All smärta är inte av ondo.

Föreläsningar

Jag har aldrig haft problem med att skriva eller informera andra om min uppväxt men jag känner att mitt känsloliv är aktivt och närvarande vilket gör att det är lite utmanande att skriva emellanåt. Jag sitter och skriver på föreläsningen och känner. Mina ögon tåras lätt nu när jag sitter och skriver om den ”tuffa och coola” tonåringen som var satanist med självskadebeteende. Jag var så ensam.

Jag var inte tuff och cool, jag var trasig och ledsen, jag bar på sådan otrolig smärta, för att jag inte kunde och vågade prata om det som har hänt.  Det fanns få ingen som klarade av att lyssna. Alla vuxna gjorde vad de trodde var bäst och det var att klappa mig på huvudet och säga att det inte var mitt fel och eftersom att de sa åt mig vad som var bad, vågade jag inte berätta om min skam.

Jag tog hand om mig själv på bästa sätt och det gjorde jag genom att rymma hemifrån, till människor jag kunde relatera till, de smärtade liksom jag. Jag är stolt som en tupp över mig själv, att jag gjorde vad jag behövde göra för att överleva, men jag sörjer också hon som blev efterlyst av Säpo, hon som tvingades till orimliga saker väl på rymmen, framför allt, sörjer jag att jag ens hade behov av att rymma. Hjärta mig.

Förresten, jag har fyra föreläsningar på G och det är så kul! Jag blir glad över att det finns ett intresse att höra om min historia det betyder också att man vågar lyssna och att man vill lära sig mer om detta hemska ämne. Tack till er modiga!

Kära hjärta

Jag är så ledsen över att du blev utsatt för de hemskheter pappa utsatte dig för. Inget barn ska någonsin behöva utsättas för det. Jag är ledsen att ingen såg vad som pågick, jag är ledsen att vuxna människor svek dig och att du kände dig så ensam. Jag är ledsen för att du behövde sätta ditt känsloliv åt sidan.

Kära hjärta jag är ledsen att din intelligens blev ditt vapen för överlevnad istället för att bli en tillgång i studier. Jag är ledsen över allt du gått miste om. Kära hjärta, jag är dig så tacksam, du överlevde!

En hyllning till lilla jag. I bland glömmer jag bort exakt hur mycket lilla jag har gjort för mig. Den styrkan och överlevnadsinstinkten lilla jag hade var enorm.

Jag har en väldig styrka fortfarande men jag får dippar i bland och behöver minnas sånt jag gjort för att komma precis hit. Då fylls jag av värme och kärlek och det är precis vad jag behöver men har svårt att ta emot. Mer om just det i ett annat inlägg.

Hoppas du har en fin lördag!