Vem är jag?

Vem är jag när jag inte är den jag alltid varit?

Jag befinner mig i en livsförändring och den är inte så enkel som jag uttrycker den. Jag ska gå från att arbeta till att studera. Jag ska gå ifrån karriär och stabilitet, till nystart och osäkerhet. Jag ska lämna det som varit jag, det jag har haft 100% kontroll på. Jag har varit mitt arbete. Jag har haft mitt sociala nätverk via jobbet, jag har varit trygg och grymt duktig på att jobba.

Jag har pratat om och omkring jobbet med de utanför jobbet (inte sånt som är sekretessbelagt!). Jag har pratat privatliv med kollegor. Jag har levt och andas mitt yrke- oavsett vad jag har gjort. Att arbeta har varit en trygghet, något jag kan; en räddning från, något.

Nu ska jag gå till något jag ansett mig vara dålig på, något jag lyckats komma undan i stora delar av mitt liv, något otryggt, läskigt och till något jag inte alls har någon kontroll på. Jag är livrädd, på riktigt. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att möta svårigheter, rädd för att nå botten och tillslut varken ha karriär eller utveckling.

Det blir en hel del existentiella frågor nu för tiden. Jag har aldrig varit så osäker på mig själv som jag är i dag.

Ni skriver till mig att jag är modig och jag vill känna och se detta mod så som ni gör. Jag åker till en skrivkurs med inbillningen att jag inte kan skriva litteratur, men så visar det sig att jag visst kan det. Jag bryr mig om vad andra människor tycker om mig, eller, jag vill att ni ska tycka jag är en hyvens tjej. Den här osäkerheten är ny för mig och läskig, som tusan.

Jag behöver gå igenom detta, som allt annat. Jag kan inte ta genvägar eller bygga sandslott.

Jag ser en styrka, i min svaghet.

Ska tillägga att jag är lycklig min rädda också. Jag längtar efter denna förändring och får fjärilar i magen av den trots osäkerheten. 

Utmattningssyndrom

Jag är inte hel. Det kanske ser så ut för att jag fotar när jag är ute och poar på i trådgården, när jag umgås med människor, när jag föreläser och när ni möter mig med ett leende på läpparna och är nära till skratt. Nu ska veta det att hälften av min tid ligger jag som en slakt i soffan och ser ut som på bilden.

Och när jag ligger där i soffan med flottigt hår och luktar lite unket har jag en tung filt över mig, fysiskt såväl som psykiskt. Den psykiska filten är dåligt samvete, den ligger tung för att jag borde göra saker. Jag borde orka mer, oftare och längre. Borde, borde, borde. Jag ber om ursäkt till mina nära för att jag inte orkar saker. Den fysiska filten är för att gömma mig. Vem vill vara nära den unkna gråa stressklumpen?

Det här är inte den kvinna jag känner till. Hon är arbetsför, alltid, hon är en karriärskvinna, driven, snabb- och lättlärd. Men, hon tog fullkomligt slut.

Det är bättre nu, mycket bättre faktiskt, jag är inte 100% slut, bara 50%. Nu är jag mer lyhörd till mina inre behov, även om jag skäms för att just jag skulle hamna ”här”. Jag har varit fördomsfull mot andra som varit ”där”.

Jag skriver i procent för att det är vad min sjukskrivning varit i och är. Jag är enormt tacksam till min arbetsgivare, företagshälsovården och försäkringskassan som har hjälpt mig att bli bättre och som hjälper mig att bli bättre. De är och har varit tillåtande med en förståelse för mina behov, ibland bättre än jag själv..

Det finns ljus, energi och hopp, men jag är inte hel. Inte än. Just i detta nu är jag nästintill tom. Det som gör att det finns lite energi är att jag trots allt, finner min lycka i allt som är. Att få utmattningssyndrom kan vara det bästa och sämsta som har hänt mig. Jag har förstått att jag är viktig.

Jag skriver om detta officiellt för att släppa taget om skammen. För det har jag haft, att bli utbränd har varit så makalöst skamligt för mig. Det är det fortfarande men inte lika mycket nu som för några månader sen. Jag står ju bakom #släppskammen till 100% och jag tycker inte att man ska skämmas för dåligt mående.

Jag tycker vi ska prata ännu mer om det så att inte psykiskt ohälsa är förlagt med skam.

Har du några erfarenheter av utmattningssyndrom? Hur får du energi?

Att skriva är

Jar jag varit på skrivkurs i helgen. Jag har fått grunderna till mitt kommande författarskap, väl spenderade pengar för mig. (Hej Alla fina kurskamrater!) Jag har fått lära mig något som heter flödesskrivning och det handlar om att skriva det som kommer utan paus och utan att tänka. Till vår hjälp fick vi en start och dagens flödesskrivning vill jag dela med er. Starten var “Att skriva är”.

Att skriva är mitt satt att andas, ett sätt att tömma min mentala sopkorg, att rensa hjärnan och att våga se. När jag skriver växer jag som människa, jag bearbetar min eländiga sorg och alla de år som har passerat finns kvar, i orden. Ordens makt har alltid påverkat mig, sen den första dag jag kunde säga mitt första ord.  När orden fattas mig, fattas jag.
Mina tankar blir stumma, mina känslor halva och mitt liv mörkt. Som en dimma som lägger sig över min själ, jag kan inte se fastän att jag försöker. Jag blir som fängslad och straffad för något som jag kan rå för. Jag vill säga förlåt, förlåt för att jag aldrig uppskattade orden, för att jag tog dem för givet. När dimman lättar kan jag som smått se igen. Jag tar djupa andetag och vågar. Jag vågar skriva igen för att jag vill leva.

Jag är enormt inspirerad av helgen och alla mina kurskamrater, vilket stort mod där fanns och en hunger i alla. Vetgiriga som få. Underbart. Tack! Jag är inbokad på fortsättningskursen i november och en skrivkurs på en folkhögskola är inte alls en dum idé.

“Din bok kommer att bli en bestseller” fick jag höra efter att jag läst min sida innehållande några timmar ur mitt liv. Jag som varit rädd för att jag skriver stolpigt, kallt, kalt, tråkigt och inte alls i nivå med någon som skulle kunna bli inte bara en utan flera böcker. Kursen vände upp och ner på min föreställning och ingen annan än jag är lyckligare.

Att skriva är att leva.

Får det lov att vara en kuk i ryggen?

Ursäkta för kommande svordomar.

Jag är så förbannat jävla less på män som verkar tro att de är en gåva till mänskligheten. Som tror att de har rätt att gå över gränser på folk eller helt sonika trycka upp sin kuk på kvinnliga ryggar och stjärtar på ett dansgolv. Låt mig va känner jag, om jag går undan från ditt åmande på och runt mig betyder det att jag inte vill ha dina äckelhänder på min kropp.

Jag var på en kryssning i helgen med underbara kvinnor. Vi åkte ett tjejgäng tillsammans, alla upptagna med en partner vi lämnat hemma. Vi åkte för att fira en av oss som fyllt 30. På dansgolvet stod vi sju stycken och dansade, men vi fick inte dansa vi sju, utan vi skulle bli knuffad på för uppmärksamhet, av män, vi fick stånd i ryggen- av en man. Jag var tvungen att ta emot en lakritsshots, för att jag på allvar var rädd för att bli utskälld och kanske mer, av män.

“jag bjöd ju dig på en drink och nu vill du inte ligga med mig, din jävla slampa, slyna, hora, bitch…”

Jag har hört det resonemanget och fått ilsk mot mig så många gånger så det är en av anledningar till varför jag inte tar emot alkohol från främlingar. Jag ville helt enkelt inte skapa “onödig drama”.  Vi sa dessutom tack men nej tack, flera gånger först, men männen sket i det, räknade in oss och beställde lika många shots som vi var och gick runt med shotsbrickan som vi tackat nej till och det var då jag tog shotsen, av rädsla.

Jag vågade knappt kolla på männen på och runt omkring på dansgolvet för att om jag råkade få ögonkontakt med någon av männen som stod där, kändes det som att de trodde att det per automatik var en inbjudan till något mer. Jag är inte ute på krogen så ofta numera men har helt tappat lusten till att gå ut och dansa. Män har förstört den lilla glädjekällan för mig- så tack så jävla mycket för det.

Kan vi ordna ett danshak för kvinnor och män som kan det här med gränser? Männen som vill komma in måste först vara verifierad som en av de män som kan gränser av ett par kvinnor- oberoende av varandra? Jag vill våga mig ut för att dansa utan att känna att jag måste acceptera att män tar sig rättigheter av min kropp de inte har rätt till.  Vet att det är ett dåligt förslag men alla vidriga män får mig fly jävla förbannad!

Till min förövare

Jag sörjer dig, jag sörjer min förlust av dig. Du var min stora idol. Ditt leende och ditt skratt fick den mest trista dag att lysa upp. Din karisma var en sådan folk ville vara i, de ville ta del av din utstrålning.

Du var omtyckt av de allra flesta som var i din närhet. Älskad make, älskad son, älskad pappa, älskad bror, älskad morbror och älskad farbror. Du var en omtyckt kollega, vän och bekant.

Du har gjort mig så illa. Din annedin, ditt smeknamn på mig. Du skulle lära mig vad kärlek var, du skulle lära mig gränser, du skulle lära mig grunden till livet men du gav mig smuts och skam. Du la grund för ett liv som handlade om att överleva istället för leva.

Du erkände aldrig de sexuella övergreppen på mig. Du manipulerade mig till att behålla “vår hemlis”. Du var en expert på att manipulera din omgivning.

Men jag minns. Jag mins mer och mer och min kropp minns allt. Jag är så innerligt ledsen på dig och i bland är jag så fruktansvärt arg på dig, men, jag älskar dig än och det gör ont.

Det smärtar.

(Han lever än). 

Inte min upphetsning

Jag har varit så trött sedan terapin i torsdags förra veckan, i bland tar den så hårt och så djupt att jag i bland glömmer bort att andas för att tankarna och känslorna springer på i en väldig fart. Den känslan jag möter i mina dagar och i mina nätter är skam.

Jag tycker det är så vansinnigt skamligt att uttala orden som rubriken lyder högt. Jag skäms nå så grönj*vligt. Det är inte min skam- jag vet. Det jag skäms över är inte mitt fel. Jag var bara ett barn. Trotts detta är det skam jag känner.

Min sexuella upphetsning har aldrig varit min, det är pappa som har ägt den och som äger den. Han lärde mig hur en sexuell upphetsning skulle kännas- han tog något som ska vara mitt, något som ska vara något fint, härligt och naturligt och gjorde om det till något smutsigt, skamligt, äckligt och fel.

Jag har svårt att prata om detta så jag börjar att skriva om det. Jag har öppnat upp för samtal om detta med min psykolog och därför klarar jag av att ta till orden och dela med mig. Jag blir också lite arg, arg på att JAG skäms för detta. Därför skriver jag om det. Jag ska inte skämmas, ta mig tusan!

Att släppa skammen, att lägga den på den som ska ha den, att ta tillbaka min rätt till min kropp och allt den kan erbjuda är viktigt för mig i min process, men också viktigt för dig som läser och som kan relatera till skam och vikten av att släppa den.

Jag skriver för både mig och dig.

Illamående

Min kropp vill häva ur sig sånt som inte ska vara i mig. Mitt illamående är just ett illamående, inte alls nödvändigtvis min ångest, utan det är en det är en reaktion på att jag som liten har haft saker i mig som jag inte ska ha. Med saker menar inte olika tillhyggen, snarare penis och fingrar. Jag vet, vidriga tanke- jag vet, jag var där.

Jag har varnat er förr, läs inte här om det blir för magstarkt åt er. Jag behöver min ventil, detta är den. Den kan trigga igång saker hos dig.

Jag kan skriva hemliga inlägg, men det ger inte samma effekt. Att dela med mig till er, ger en viss vinst i att jag vet att jag inte längre bär på skammen av detta själv. Att det blir en sanning för inte bara mig utan den blir på något sätt verklig för att jag uttalar den. Förstår du?

Min psykolog har tagit upp detta innan, det här med mitt illamående, men jag har inte varit redo att hantera vad än för känslor som skulle komma med det. I dag mår jag bara illa. Jag pendlar mellan illamående, gråtattacker, hunger och frossa. Jag försöker att inte stänga av, jag låter mig själv vara I känslan, bara det är en utveckling för mig.

Okej, jag släpper inte på allt, för att det törs jag inte än. Det handlar om andra saker som jag inte är redo att dela med mig av. För detta ska ni veta: att jag delar med mig, handlar inte om min brist på integritet, utan mitt behov av att ta tillbaka rätten till mig själv, mina känslor och min kropp samt att släppa skammen och bryta tystnaden.

Ångest

Hur ser ett ansikte med ångest ut? Jag skriver och pratar om skam, att skam är ett satans otyg som jag vill skrämma iväg, som jag vill lyfta till ljuset. För det ska ni veta: skammen är mörkskygg och trivs bäst i det dolda, tysta.

Där kan den ligga och frodas medan vi bäddar in den i olika förklaringar, med olika skydd. Ju längre den får ligga där djupt i oss, desto svårare blir det för oss att lyfta upp den eftersom att vi måste gräva oss igenom herrejösses många lager och det är för mycket jobb.

Skammen är smart så, gömmer sig under skiten för att den fattar att vi inte orkar eller vågar plocka upp den. Hur många av er bär på skam? (Du behöver inte svara, jag vet att det är tufft.)

Jag skriver det här med en viss oro; jag ska ut på arbetsmarknaden igen, kommer min nya potentiella chef se detta? Kommer hen att se bortom den del av mig som är aktiv just i detta nu; ångesten? Kommer hen att fatta vilket kraftpaket jag är? Vilken stark, intelligent, varm och fin medarbetare och kollega jag är?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill inte hålla tillbaka mig själv något mer. Skammen har tagit av mig för mycket i för många år redan. Jag säger #släppskammen och förlorar jag ett potentiellt jobb för detta- så vinner jag i slutändan.

Tack för ordet, dela vidare så fler kan släppa skammen, med mig.

(För dig chef som istället blir nyfiken på mig- hojta till vettja!)

Det här med vikten

Det här med vikten, är en riktigt slem-skitbobba, ett ämne jag skyr som pesten, ett ämne fullt i så sjukt mycket skam att det inte är klokt. Skammen och ångesten över alla mina kilon som är för många ligger och pyr och håller mig och min utveckling tillbaka. Ont i själen gör det.

Jag är inte nå bodypositive, eller trygg och lycklig i min övervikt. Den gör ont- alltså, fysiskt ont. Det tar på och i kroppen, på mina knän, den begränsar min fysiska rörelse. Den är ett jävla helvete som jag tampas med, varje dag, varje timme, varje minut. Jag orkar inte låtsas nå mer om problemen, de äter upp mig inifrån. Jag smärtar nå så oerhört.

– Men gör något åt det då?
Jag gör det, jag går i terapi, jag läker med och hos min psykolog, men ämnet, åh, det är så mycket smärta att det tar tid, i torsdags för två veckor sen pratade vi om den och jag blev jätte ledsen, jag tycker inte om att bli så ledsen, men jag behövde bli det. ONT gör det, som att min övervikt är ett stort öppet sår som blöder och när jag tänker på det eller pratar om det är det som att man strö salt i såret. ONT.

– Men du är så fin som du är?
Mitt behov att gå ner i vikt handlar inte alls om mitt utseende längre, jag har passerat det stadiet, för länge sen, det handlar om min hälsa. Jag tycker inte att graden på utseende sitter i antalet kilon på kroppen, på någon.

– Men, ät mindre och träna, så blir det bra?
Jag är utbildad hälsocoach och jojjobantat i hela mitt vuxna liv JAG VET. Säger du det till mig nu kommer jag att svara på tal- och det är inte kul för mig och sannerligen inte för dig, tro mig. Ber jag inte om råd, ge det inte till mig. Ps: Jag har ätit lchf- det är en mirakeldiet jag trivdes bra med och gick ner i vikt med, men det är ingen lösning för resten av mitt liv, vilket jag är ute efter. Ds.

– Men något måste du göra ju?
Ja, jag har begränsat mitt kaloriintag från 3700 kcal till knappt 1100 kcal/dag. Jag har tid hos kirurgen i Hudiksvall i april för samtal om framtid, om dieter, om eventuellt operation och annat (typ hälsohem).

Ett beslut jag fattat för mig själv, för min hälsas skull, för min framtids skull. Blir det operation är det inte min lösning på övervikten, men ett hjälpmedel för den, precis som vilken diet som helst är.

Det är i terapin jag gör det tyngsta jobbet i alla fall. Det är där jag läker. Så, då har jag plockat ut lite av min skam för i dag. Tack för att DU respekterar mina egna val och inte dömer mig nu. Jag är för viktigt för att ignorera min smärta.

Tack för din tid.

Min förövare

En älskad pappa, son, bror, make och kollega, en helt vanlig man. Min pappa var inte en pedofil som vi ser pedofiler när vi tänker oss hur en sådan ska se ut, han ser ut och är som vilken annan välfungerande man som helst och är super lätt att älska, för det är sån han är, karismatisk och manipulativ.

Nina Rungs skrev på sin Instagram i går;

” Någon ”sexbrottshärva” är det ju inte tal om utan en man som misstänks ha begått sexuella övergrepp mot flickor på nätet under flera års tid. Jag fick flera frågor om hur en etablerad man, med familj och arbete inom vården, kan bli en förövare. Och mitt svar, liksom ALLTID, handlar om att bilden vi har av den ensamma galna pedofilen måste skrotas – för barnens skull. ”Att det finns förutfattade meningar om hur någon som förgriper sig på barn ser ut, gör att brottslingar går under radarn, menar hon. – Det är för att vi har en idé om hur en person som begår sådana här brott ska se ut och vara. Och den bilden behöver skrotas, för den gör att vi inte ser de här gärningspersonerna. Vi missar lättare de män som är som vem som helst.”

…och därför skriver jag det jag skriver om min pappa. Han lever och har ett gott liv, han möter mina kusiners barn, han har vänner, kollegor, anställda med barn. Han hade en störning då, han kanske har ”blivit frisk” från sin störning (hoppet är det sista som dör) men han är som vilken man som helst som du möter på gatan.

Faktum är att du med stor sannolikhet skulle tycka han vore en hyvens man som du ALDRIG kan tro har varit/är pedofil. Du skulle ALDRIG tro att han suttit i fängelse för sexuella övergrepp på sin dotter (jag). Du skulle ALDRIG tro att han smekte sin lilla dotter (jag) i försök till att hon (jag) skulle få orgasm.

Så, bort med föreställningen om hur en förövare ser ut, hur en pedofil kan se ut. Hen kan se ut precis som vem som helst. Ok? Okej.