Sit back & relax

Jag är inte jätte långt ifrån att nå kulmen av 3,5års-terapiarbete, jag är mitt i livet och har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut och är fullkomligt livrädd. Så långt jag kan minnas har mina tankar alltid legat både ett och två, tre, fyra, fem steg före nuet. Jag har haft full kontroll och på så vis skapat min egna trygghet. Mitt kontrollbehov har tjänat mig gott, herregud, jag har överlevt!

Att jag har en sådan stark överlevnadsinstinkt glädjer mig, men mitt liv handlar inte längre om det. Det handlar om att leva och det är stor skillnad på det. Det betyder också att jag inte kan, vill eller bör ha kontroll på allt runt omkring. Att vara i sådan kontroll som jag varit förr gör mig trött, kall, beräknande och dit jag vill inte igen.

Att luta mig tillbaka och låta saker ske är alltså inte min melodi, alls. Nu dock, kan jag inte göra annat, det är stora element jag inte kan påverka. Eftersom att jag aldrig lutat mig tillbaka och släppt kontroll över mitt liv har jag 0 referenspunkter att ta fasta på. ”Det kommer att gå bra” ja, jo. Mest troligt, det brukar göra det för mig men, jag vet inte.

Eftersom att jag nu är där att jag är utan kontroll är jag ängslig, lite ångestfylld, orolig, ledsen och osäker på det mesta- och de flesta. Det är inte konstigt, sa min psykolog i dag och jag litar på honom. Så, älska mig mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest. Jag reser mig snart igen, lita på det.

Överviktsoperation

Hej, jag heter Anneli och jag ska göra en överviktsoperation i höst/vinter. Jag förespråkar att släppa skammen och får då ibland fråga om jag känner skam över något och självklart gör jag det. Detta med överviktsoperation är en sån sak jag känner skam över.

Jag känner skam över mina tankar och känslor jag har kring det. Jag har känt mig maktlös över min viktuppgång. Det gör mig så djupt ledsen över att jag har (och har haft) så lite omtanke för mitt fysiska välmående.

Jag börjar som smått att förstå mitt varför, tillsammans med min psykolog, men ämnet gör ont och är svårt att prata om, det är infekterat och så fort vi närmar oss det kastar jag ut hela min arsenal av försvar. Eftersom att min psykolog är den bästa i värden, låter han mig lämna ämnet när jag gör så eftersom att jag uppenbart inte är där ännu. Att gräva i saker jag inte redo för är i sig ett övergrepp.

Jag berättar för er om min operation för att jag behöver släppa skammen om det. Det kommer att påverka alla de omkring mig eftersom att förändringen börjar NU, inte efter operationen.

Jag kan inte låta skammen gro inom mig något mer. Frågan om jag ska göra överviktsoperation har cirkulerat i mina tankar i flera år, minst en gång i månaden mer intensivt. Jag har gått upp och varit oförmögen att fatta beslutet, för att ”vad ska alla säga, hur ska jag kunna stå för det ingreppet som hälsocoach, som alltid sagt ”våga vägra operation”, kan själv…”. Jag har låtit skammen styra mitt välmående alldeles för länge.

Jag tänker att operation är ett form av övergrepp mot min kropp, som jag uppenbart jobbar hårt för att hålla stor, för att det är något i mig som inte är redo att tas om hand. Dock är inte operationen en lösning på något, det är ett hjälpmedel. Jag jobbar intensivt i min terapi, med mig själv och jag är i ständig utveckling. Det är min största övertygelse att jag kommer fortsätta göra min livsstilsförändring med hjälp av mig själv, min psykolog, operation och mina nära och kära.

Nej, jag behöver inga råd om viktnedgång. Jag har jojo-bantat i större delen av mitt liv med hjälp av överviktmedicin (xenical), olika dieter (ja lchf också), ”mitt nya liv börjar på måndag”, lifesum-kontroll, träningsschema, PT, kostschema och så vidare. Jag har alltså inga problem att gå ner i vikt när jag väl lägger manken till. Jag har problem att hålla i det för resten av mitt liv och nu är jag så tung att jag är fysiskt begränsad.

* snälla respektera mitt beslut, för det var inte lätt att ta. Ett av de svåraste besluten jag fattat faktiskt. 

Nej, jag har inte bestämt mig för vilken operation jag ska göra. Jag ska delta i en forskning så varken jag eller kirurgerna vet vilken operation det blir fören jag ligger sövd på operationsbordet.

Ja, det finns många som har olika bra och dåliga erfarenheter av de olika operationerna, jag väljer att lita mest av allt på de läkare som gjort dessa operationer i en mängd år- det finns ingenting som visar på att de ena är bättre en det andra. – därför deltar jag i forskningen.

Ja, jag vet att en operation är förenat med livsfara. Jag väljer dock livet genom att göra en operation.

Jag önskar mest av allt, påhejningar, glada tillrop och en massa ”you go girl”- för att denna förändring jag kommer att göra är jag fullkomligt livrädd för. Ni får följa med mig på hela min resa; släpp skammen innehåller olika delar.

Tack för din tid.

Mamman besvarar, omgång 1

Mammas svar är hennes och endast hennes med hennes känslor.

1) Jag undrar hur din mamma fick reda på vad du utsatts för?
– Lilla syster Emma ville inte åka hem till pappa för han kysste henne godnatt med tungan sa hon. Jag sa, men nej Emma det tror jag inte, men hon sa, ”joho det gör han visst, och så får jag se pappafilmer” och jag frågade Emma; vad är pappafilmer? och hon berättade att det är ju när vuxna kramas utan kläder. Där och då vart allt svart och helvetet började.

2) Hade hon någon misstanke om något inte stod rätt till i din och din pappas relation?
– Nej jag hade ingen misstanke överhuvudtaget, tvärtom tyckte jag de hade en fin och nära far- och dotterrelation.

Lite bakgrundsinformation från frågeställaren innan fråga 3 och 4: 
Jag har själv blivit utsatt som barn både av pappa med incest och aga och andra övergrepp som begåtts av andra från tidig ålder till och med vuxenliv. Min mamma vet inget om det och inte heller pappa om de delar han inte varit med i. De är ganska gamla och sköra nu med hjärtproblem, psykiska problem, artros med mera.. Är 40+ år idag och har kontakt med mina föräldrar – har “accepterat” att det förflutna inte går att ändra och min process blir nog inte så annorlunda med att de vet – vi har inte världens bästa relation direkt.

3) Hade du trots det velat att din dotter berättat? Även om du inte kunnat göra något – kanske mått sämre och inte kunnat flytta från mannen för ekonomiska och hälsomässiga skäl?
– Svårt fråga det, samtidigt ville jag nog veta. Men eftersom det var så länge sedan så är jag kluven , så jag har inget ja eller nej på den frågan.

4) Borde jag berätta eller låta den delen av livet få vara som den var utan att fler ska må dåligt över det?
– Även denna är svår, eftersom du har accepterat det som hänt och att dina föräldrar är gamla och klena skulle jag inte ha sagt något.

5) Kände din mamma på sig att du inte ville åka till din pappa men kunde inte sätta fingret på varför?
– Nej, kommer ej ihåg att det var något motstånd över att åka till pappa.

6) Efter att din mamma och pappa separerat, hur var relationen mellan dom? Fortfarande vänner(innan hon fick veta såklart) eller var det ansträngt?
– Vår relation var ansträngd, han ville försonas och jag hade svårt att stå på mig, så jag trillade dit ett par gånger och lät han sova över, tills jag förstod att barnen vart stressad över det och de började att hoppas på att vi skulle bli en familj igen. Då satt jag stopp på det. Det var ju som sagt innan jag visste vad som föregick.

7) Under rättegången…Sa din mamma något till din pappa?
– nej jag pratade ej med pappan, min advokat sa bestämt ifrån det, så skönt att hon pratade för min räkning,

Fick din mamma vittna för dig?
– nej, jag vittnade inte eftersom jag ej visste vad som pågick.

Mammans egna ord om svaren ”En del frågor var svåra men jag har svarat utifrån det jag minns. Frågorna 3 och 4 var extra svåra. ”

Mamma tyckte det kändes både bra och dåligt att gå tillbaka i minnet och leta svaren. Dock är hon redo för omgång 2 om en månad så ni kommer att få minst en till chans att ställa fler frågor, eller följdfrågor. Den 30 september, i Sundsvall kommer att kunna ställa frågor live till henne.

Jag pratade med min syster Emma, eftersom att hon figurerar i mammas svar och hon känner att det är skönt att allt kommer fram.

Fråga ett är den mest avgörande situationen i mitt liv, eftersom att det var där allting fick ett slut och en början . Jag minns bara att Emma sa att pappa brukar kyssa hennes god natt, men hon sa mer, som jag förträngt i all min oro och rädsla för vad pappa ska tänka, känna och behöva utstå. Älskade Emma, du är min klippa och jag älskar dig mer än livet självt. 

Tack mamman och tack för era frågor!  <3

Återfunna tidningsurklipp

Jag sitter och läser en gammal tidningsartikel som jag hittade i går. Det mesta handlar om när jag som 14-åring rymde hemifrån. Det är 23 år sedan nu men det gör ont i mig att läsa. Det gör ont i mig nu när jag förstår hur många jag gjort illa men också hur mycket kärlek som fanns som jag då inte kunde ta till mig.

Jag läser mellan raderna och ser hur illa ställt det var med mig. Den delen av mig har jag inte pratat så mycket om i terapin ännu. Min psykolog menar att min rymning var det starkaste jag kunde göra då, det var mitt sätt att kämpa för mitt liv, för att överleva.

Saxat från en av artiklarna,
“…det är uppenbart att hon svävar i stor fara. Hon är sedan tidigare i ett dåligt psykiskt skick och familjen befarar starkt att hon utsätts för sexuella övergrepp.

– Man måste fråga sig varför killar i 20-25årsåldern åker 160 mil för att hämta flickor i 14-årsåldern”

Det är som att orden sexuella övergrepp har förföljt mig. Det är som ovan citat säger, vad ville de vuxna killarna med en “lillstinta” som jag? Hur många yngre tjejer lever idag som jag gjorde? Det är väl klart att jag ville ha sex och till och med krävde sex, jag visste ju ingenting annat. Det hade min pappa lärt mig.

Vi vuxna i dag måste hjälpa dessa ungdomar bättre. Jag tror inte jag är på något sätt unik i mitt agerande vad gäller sex. Totalt gränslös, men i dag kan jag säga att det är inte mig det var fel på, jag levde så som jag blev uppfostrad. 

Tänk på det när ni gnäller på ungdomar som agerar utåt: varför de gör det.

Tack min fosterfamilj (morbror och moster), min mormor och morfar, min mamma, min syster och mina vänner som ville älska mig. <3

 

Fråga mamman, omgång ett

Då är det dags för omgång ett av ”Fråga mamman” som är en något vi vill testa på. Anledningen är den att den 30 september har jag en föreläsning I Sundsvall (min hemstad) och då kommer min mamma att entra scenen och erbjuda en frågestund vilket är en unik möjlighet för just Sundsvall. Faller det väl ut- kan det bli en fortsättning på det och mamman får följa med på mina föreläsningar (skulle ni vilja det?).

Jag vet att ni har många frågor till henne. I alla föreläsningar jag har haft är det alltid någon/några som har frågor som bara min mamma kan besvara. Så då tänkte vi att vi skulle mjukstarta inför Sundsvall och ge en chans ställa frågor till mamman, över Internet.

Jag och mamma förbehåller oss rätten att välja frågor som hon besvarar. Frågorna och svaren kommer att publiceras här i min blogg, “släppskammen.se” och vi kommer att utelämna namn/användarnamn och andra detaljer som inte bidrar till frågeställningen eller svaren.

Hur ställer ni en fråga då?
• Ni kan kommentera i kommentarsfältet här i bloggen.
• Ni kan skicka DM ”Direct message” på Instagram till @slappskammen
• Ni kan skicka ett meddelande på messenger på Släpp Skammens facebooksida 
• Ni kan maila till info@slappskammen.se

Tänk på att vara så konkret som möjligt i er frågeställning för att få bäst svar.
Exempel på för bred fråga: ”Hur var det för din mamma efter allt kommit fram med de sexuella övergreppen”? Du måste förklara mer exakt vad du vill veta.

Exempel på frågor som ryms i ovan breda fråga men är mer konkreta, 
”Vad tänkte mamman när hon först fick veta vad som hänt dig”
”Fick mamman sitta med i polisförhören med dig?”
”Vad gjorde mamman när du skar dig själv?”
”Vem stöttade mamman?”

Ni har till torsdagmorgon (14/6-18) på er att skicka frågorna, sen kommer jag att sammanställa alla frågor och skicka till mamma. Hon får helgen på sig att besvara de frågor hon väljer ut och skicka tillbaka svaren till mig. Jag kommer att publicera frågorna här i bloggen i nästa vecka.

Vi vill förtydliga att svaren mamman ger och det jag skriver om är högst personliga erfarenheter och ingen allmän kunskap eller allmänna rekommendationer/riktlinjer. Det som jag skriver och det mamman besvarar är alltså våra erfarenheter och våra svar på hur vi hanterat, agerat, känt och varit.

Så, nu vill vi ha många frågor!

Shoot!

Sex som självskada

För några terapi-sessioner sedan pratade jag och min psykolog om några av mina sjäkvskadebeteenden jag hade som ung (11-15år:ish). Jag berättade om mitt behov jag trodde jag hade av sex, att det var mitt sätt att få kärlek, trodde jag då och låg därför med lite vem som helst.

Min psykolog frågade då ”…men hur kändes det för dig?”  – jag förstod inte riktigt frågan så jag frågade vad han menade? “Jamen, du drack ofta och skar dig själv till synliga sår  över stor del av din kropp eller hur?”  Ja det gjorde jag och då säger han, vilken frisk kille vill ligga med en tjej som mår så uppenbart dåligt?

Jag har gått och funderat lite på detta, för det var ju allt som oftast jag som bad om att få sex och jag känner inte att någon gjorde några direkta övergrepp. Samtidigt blir jag sjukt ledsen över att det var så lätt att hoppa i säng med en sådan trasig tjej som jag ändå var.

Hade man sagt nej till mig och varför så hade jag förmodligen fått hjälp att bygga upp självrespekt istället för att jag skulle känna mig smutsig och misslyckad.

Just saying.

Ps, Jag ska skriva mer om detta vid tillfälle, det tillfället är inte nu, Ds.

Skrivet apropå nedan och “Nationellt upprop för en mer rättssäker hantering av sexualbrott. #nationellutbildning”

ninarungs

2015 kom så domen i hovrätten då en man utövat grovt sadistiskt sexuellt våld mot en uppenbart mycket utsatt flicka. För ovanligheternas skull när det gäller sexualbrott så finns hela händelseförloppet på film då gärningsmannen själv filmat. Det är otvetydigt så att flickan har pågående självskada – hon har skärsår över stora delar av kroppen. Det anser hovrätten också att gärningsmannen har insett. ————————————————————————-

Att skada sig med sex är något som vi ser mer och mer hos unga sjävskadande personer (mestadels flickor). I det här fallet är det övertydligt. Gärningsmannen är en 40-årig man som vill utöva sina sexuella fantasier på flickan med starkt sadistiska inslag, som att föra upp en toaborste i hennes underliv, urinera och spotta på henne och slå henne med olika tillhyggen.

Tingsrätten ogillade våldtäktsåtalet och dömde honom inte ens för misshandel trots en lång räcka slag med föremål som gett henne både smärta och skada. Domen är märkligt ofullständig och präglad av okunskap. I Hovrätten döms han för misshandel men inte våldtäkt. Trots att våld i samband med sexuella handlingar är ett av kraven för att det ska bli tal om våldtäkt. Han menar att samtycke fanns.

Ett samtycke som hon lämnat i en chatt flera dagar innan. Vad är ett samtycke värt när ett barn, med uppenbar självskada är alkoholpåverkad och i händerna på en 40-årig man? När han inte under någon gång under tiden eftersöker samtycke? För att förhindra att det sker igen och att självskada ska vara del i att befinna sig i en ”särskilt utsatt situation” och att samtycke krävs i STUNDEN så krävs en ändring i synen på hur lagen ska tolkas och en nationell utbildning för rättsväsendet. Sprid och skriv på länken i bio ✍️

Vi pratar om det

Jag säger att jag vill jobba för barnens rätt att inte bli utnyttjad sexuellt när jag blir stor, det är mitt kall, exakt hur det kommer att te sig vet jag inte än, flera års studier väntar först. Under tiden vill jag hålla mina föreläsningar (och kanske workshops?) för att belysa problematiken vi har i samhället i dag.

Det är för många barn som utsätts för sexuella övergrepp. En stor anledning till det tror jag är för att vi är otroligt dålig på att prata om det och tystnad är en förövares bästa vän. Barn är lojala sina nära och vuxna utanför ”vill inte lägga sig i” andras angelägenheter (vuxna sätter sina egon föra barns liv). Ja, jag är hård, men jag känner att vi behöver attackera denna problematik från alla håll och kanter.

Jag vet att det finns många, många fantastiska anställda inom skolan och andra instanser barn vistas i som önskar mer utbildning om detta samt mer tid för att motverka detta, för att se, upptäcka, och anmäla, ”men det finns inte tid, pengar eller resurser”. Som att barnen INTE vore samhällets framtid. Eh.

Jag vill göra det svårare för vuxna att förgripa sig på barnen och jag kommer att göra allt i min makt för era barn ska skonas, jag vill nå en punkt där alla vuxna känner samma självklarhet i detta som jag gör. Detta gör jag genom att öppna mig för er. Berätta hur det var för mig. Hur sveket från vuxna och samhället har satt djupa, djupa sår i mig.

Det går också att jobba så som Tre ska bli noll gör- det är fantastiskt. Att genom utbildning bland annat för både barn och vuxna reducera mängden barn som utsätts för sexuella övergrepp. Som sagt, det finns inte ett sätt. Det finns flera.

Att sudda ut tabustämpeln är en av mina prioriteringar just nu.  Prata, prata, prata om det vi inte vill prata om. Att släppa taget om skammen.

Anledningen till att vi pratar om det mer i dag är för att, vi pratar om det.

Vad är sexuella övergrepp?

Att sexuella övergrepp är något vi inte vill veta av är självklart. Att vi pratar om det mer tack vare mig, #metoo och alla andra starka människor (superhjältar och superhjältinnor) är fantastiskt. Men, jag vill inte att vi ska prata om sexuella övergrepp och stå ”trygg” bakom orden utan att egentligen, på riktigt förstå vad som kan ligga bakom de sexuella övergreppen.

Jag tycker det är dags för nästa steg. Sexuella övergrepp ska lyftas fram i ljuset. Jag vill krossa tabun och för att göra det får jag vara lite obekväm, lite jobbig, och dela ut lite “käftsmällar” (som någon sa efter en av mina föreläsningar) för att jag vet, jag VET att det hjälper barnen och andra vuxna som lider i det tysta- och i det öppna.

Allt nedan pågick innan jag var nio år;
Exempel 1: Om kvällarna kom min pappa in till mig och smekte mig på och i min vagina, mina bröst och resten av min kropp, medan han runkade av sin penis samtidigt. (Jag höll andan så mycket jag kunde medan jag låtsades att sova, varje gång.)

Exempel 2: Mysmorgon/myskväll med pappa kunde innebära att vi kollade på porr tillsammans, medan han låg och klämde på hans ”gobollar” (min stjärt) och hade stånd.

Exempel 3: Ställningen 69’an lärde jag mig genom att utföra den tillsammans med min pappa. Jag fick ha med en Kalle Anka & Co tidning för att sysselsätta mig med något samtidigt som han låg och utförde orala handlingar på mig. Ja han använde sina fingrar i mig också. (jag klarar inte av skriva ut vad jag hade i munnen!)

Exempel 4:  Att göra propellern i mig, innebar att man för in ett finger i/på min vagina och styr det runt, runt. Något jag fick lära mig av pappa medan han gjorde det i/på mig.

Det räcker så här.  

Jag hoppas innerligt att du har läst och att du tar till dig av vad som står. Det räcker inte med att vi pratar om att vi måste stoppa sexuella övergrepp, vi måste förstå Vad det är vi vill stoppa. Nästa allt som står ovan om mig och pappa är inte enskilda händelser, utan en vardag jag levde med. En vardag många barn lever med i dag.

För mig handlar det inte om att stoppa sexuella övergrepp, för mig handlar det om att rädda liv. Det finns naturligtvis olika grader utav helvete, vi upplever helvetet olika, vi känner olika men jag vill inte att någon ska behöva få ett helvete, inte ett enda barn.

Pappa fick totalt åtta månader i fängelse av hovrätten för ovan exempel, bland annat. 

Tillsammans

Att be om feedback; att synas och höras är inte jag super trygg med. Jag gör det för att jag behöver våga tala om det som är tabu. Jag gör det för att jag (och alla andra som varit- och är utsatta för sexuella övergeepp) behöver släppa skammen vi bär på. Jag gör det för att jag vill rädda våra barn från att utsättas för det jag utsattes för.

Jag samlar ihop mod och styrka inför varje blogginlägg, inför varje ord som kommer från mig. Varje ord från “Släpp Skammen” betyder att jag ger av mig själv, för att jag måste. Jag brinner för detta vilket ger mig ett magiskt driv- men jag är bara en av alla andra barn som utsätts och har utsatts för sexuella övergrepp.

Jag kan inte ensam stoppa alla människor som utnyttjar barn; vi måste göra det tillsammans. Mina ord berör, mina föreläsningar öppnar ögon hos alla typer av professioner och människor. Att lyssna på mig kan vara jobbigt- men, att lyssna på mig är det minsta jobbet ni kan göra.

Att agera, anmäla, lyssna, fråga och prata om det är vad som är det verkliga jobbet. För barnen.

Jag pratar, lyssnar du?

Av smärta blir jag hel

Botten är nådd
Men utan ljus fumlar jag
Jag känner mig fram
Och saker sticker och skaver
River mig på något
Och börjar att blöda.

Behöver ta mig upp
Upp från botten
Upp från det som
Skadat mig.
Jag behöver plåstras om.

Jag behöver syre
Så jag kan dra nya
Färska andetag
Jag behöver få ljus
Så jag inte gör mig för illa
Jag vill inte förblöda.

När jag drar mitt första
Andetag på ytan
Finner jag lugnet
Harmoni.

Det är okej att ha ont
Att ligga och guppa på ytan
Och kisa mot solen
Att fånga strålarna på min tunga
Det är okej att njuta
Att vara lycklig.

Av smärta blir jag hel.
Därför behöver jag fumla
Blöda
Gråta.

Nästan gång jag når botten
Vet jag vad som river
Jag kan närma mig det
Försiktigt.