Andan i halsen

Utbränd, bränd, överhettad hjärna och andan i halsen. Jag är på språng, på väg och springer, runt runt, i vild panik. Vägen går åt vilket håll jag vill men vid varje vägslut står det okända och väntar. Kommer det att göra ont, kommer det att sluka upp mig så att jag upphör att existera? Kommer jag att försvinna?

En tablett omeprazol och ett påklistrat leende får dagarna att passera obemärkt förbi, det var ju tisdag nyss. Jag vill berätta om hur jag mår, men jag orkar inte berätta om hur jag mår. Jag vill bli ignorerad och lämnad ensam, men jag vill synas och bli validerad, jag vill bli omhändertagen fastän att jag sparkar bakut.

Prioritera bland alla prio ettor, jag måste vara smart, logisk och pragmatisk, vad ger mest för minst tid och är mest effektivt? Jag måste tänka på min framtid, mina stora mål och samtidigt vara här och nu. För att fortsätta bli hel behöver jag stirra skräcken i vitöga och förstå att jag är starkare än den.

För detta är bara en dag, på en vecka inte 100% av tiden. En annan dag har hjärnan svalnat och andan saktas ner. Pulsen är i normalläge och jag har mina prioriteringar som heter både ett, två och tre.

– angående att jag en gång varit sjukskriven för utmattningsdepression och att det är för lätt att komma tillbaka till samma mönster en hade Innan utmattningsdepression blev ett faktum. Jag lyssnar bättre på mig själv i dag men har mycket att jobba med än. I går hade jag terapi och i dag bubblar känslorna efter det samtalet upp.

Jag är i min process fortfarande, även om jag ser ut att må förträffligt, så gör jag inte det alltid. Jag kliver in i en roll, för att klara dagen de jobbiga dagarna. Jag vill vara ärlig. Jag vill släppa min skam och det gör jag för mig själv och tillsammans med alla er.

Tack!

Sundsvall

Det var på min åttonde föreläsning jag skulle få applåder, både här och där. Det var också på den åttonde föreläsning där jag såg flest tårar. Det på den åttonde föreläsningen tårarna mixades med skratt och igenkänning. Vilken otroligt engagerad publik jag fick i Sundsvall!

Jag fick beröra 80-90st modiga människor. Jag tror och hoppas att de efter igår har fått upp ögonen för hur mycket skada ett barn kan ta som utsätts för sexuella övergrepp. Jag hoppas och tror att jag fick förmedla vikten av att vi pratar om och bemöter ämnet sexuella övergrepp istället för att trycka bort det som något äckligt man inte pratar om.

Till min mamma, du var fantastisk på scen. Det var fint att se att du blev berörd av situationen och jag vet att du liksom jag kommer att göra gott i framtiden. Tillsammans.

Till min syster, du bröt tystnaden åt mig då jag inte kunde göra det själv. Det största någon gjort för mig. Utan dig hade vår pappa gått helt fri som pedofil. Även om han bara fick 8 månader så blev han dömd, för att du bröt tystnaden och för att jag tillslut våga berätta om allt. Du var min trygghet i går, tack.

Till min mormor, morbror, moster, kusiner, ni har varit med oss hela tiden men ni har nu också fått en annan sida av mig och hur allt var för oss. Jag vet att jag varit omöjlig i bland men, nu vet ni ännu mer, varför. Tack för ni kom, det betyder mycket för mig.

Till mina gamla vänner och bekanta, för en flyttfågel som mig, som i bland känner mig rotlös (för att jag mer eller mindre kastat i bort mina relationer) kändes det extra fint att just ni var där i gör och tog del av min historia. Det gör mig ändå lite mer grundad.

Tack Sundsvall 💕 (jag kommer att skicka ett mail till alla er som var anmälda med den information ni önskade få).

Här en länk till artikeln som SVT Västernorrland skrev om mig.
Här är en länk till reportaget som SVT Västernorrland sände i sin 18:30 sändning. Jag kommer in ca 3:40 i reportaget.

Utsatt & ensam

I varje föreläsning jag har berättar jag att jag är i min process fortfarande och att jag kommer att vara i den i år framöver, det betyder dock inte att jag inte är ”klar nog” för att hålla mina föreläsningar. Däremot betyder det att jag behöver jag lära mig att ta hand om mitt sårbara jag. Det gäller i alla situationer men nu pratar jag omkring föreläsningarna då de är de situationer som jag är som mest sårbar om jag räknar bort terapin, den gör mig sårbar på ett helt annat plan.

I dag hade jag terapi och jag pratade med min psykolog om detta men utifrån min egna analys som jag tyckte var fullständigt logisk och bra. Jag menade på att jag behöver ta hand om mitt lilla jag, lilla Anneli , som är den som får bära den tyngsta delen av föreläsningen, de faktiskt sexuella övergreppen och hela den processen. Medan den andra delen av föreläsning får den lite äldre och tuffare Anneli ta hand om.

Efteråt, gör jag ingenting med min sårbarhet, jag sätter på ett utnött plåster och tuffar vidare i livet och när jag tappar plåstret, sätter jag dit det igen och det är så använt att det faller av hela tiden medan jag motar bort lilla Anneli som kommer med den där sårbarheten. Som att jag inte vill veta av henne. Jag är rädd för henne. (men det är ett annat inlägg)

Min psykolog frågade mig om det egentligen går att separera mitt lilla liv från mitt stora liv, vilket det ju faktiskt inte gör, jag är en Anneli. Men, jag gör så med mycket som blir känslomässigt jobbigt, jag delar på det- jag gör en så kallad ”splitting” och har så gjort i hela mitt liv.

I mina föreläsningar öppnar jag mig och sätter mig i en otroligt sårbar situation, för att sedan gå till min ensamhet och den ensamheten behöver jag bryta och det är makalöst svårt. Jag passade dock på att ”testa” min sambo efter terpin genom att fråga om han vill följa med till Avesta en lördag i oktober. Det finns ingen vinst för honom, han får åka bil 1,5h ca och roa sig själv i 2-3h och sen köra bil i 1,5h igen, enbart för att Jag inte ska vara ensam efter min utsatthet och- han sa ja.

Hans ja fick mig till tårar, jag blev så lättad att han sa ja, utan att jag behövde motivera eller komma med ”morötter” eller annat. Han frågade varför och jag mumlade genom trörjan ”för att jag inte vill vara ensam”. Det är svårt för mig att be om hjälp utan att ge något tillbaka. Jag klarade det i dag, men vet inte hur jag kommer att hantera det nästa gång min sårbarhet är närvarande och vill ha sällskap.

Jag gör mig själv ensam, för att det är det tryggaste jag känner till.

Processen fortsätter, tack för att du har läst.

PS, Mina föreläsningar är en del av min process och tillsammans med er som lyssnar skapar vi förståelse, minskar på ensamheten, skammen, tabut och mycket mer bra saker för varandra, barnen som är barn nu och barnen i framtiden så min sårbarhet är positivt väl på plats. DS.

Att lita på processen

När jag blev uppsagd (från Migrationsverket på grund av arbetsbrist) fick jag träffa en jobbcoach och sa till henne “jag vet inte vad jag ska göra: börja plugga eller söka nytt jobb”. Jag stod och vägde för och nackdelar, pratade med sambon, lyssnade på jobbcoachens frågor och tänkte en massa på vilken väg jag skulle ta i min framtid. Jag tänkte långsiktigt och kortsiktigt, det är sån jag är, jag vänder och vrider ordentligt när ett beslut av avgörande karaktär skall tas.

Känslan däremot, sa plugga, från första sekund jag fick veta att jag skulle bli uppsagd. Jag stoppade is i magen och lät mitt logiska styra men tillslut fick magkänslan bestämma: jag är värd att ta ett beslut som gynnar mig. Sagt och gjort. Jag är student.

“Vad ska du göra sen, vad vill du med dina studier”

Jag drömmar om att kunna titulera mig expert på frågor som gäller sexuella övergrepp och mycket som berör just det. Det är rätt luddigt och svårt att förstå.

När jag smalnar av mina drömmar och blir mer specifik vill jag studera till mig så mycket kunskap att jag kan överföra den, genom att jobba proaktivt så att vuxna låter bli att utsätta barn och unga för sexuella övergrepp. Samt att jobba för barnen så att deras integritet lyssnas på och så vidare.

När jag går tillbaka till mitt 15åriga jag hör jag mig själv sitta kaxig och säga “när jag blir stor ska jag jobba med ungdomar som haft det svårt i livet!”

När jag pratar med han som känner mig absolut bäst, min sambo, så vacklar jag vart i processen jag vill in och “stadga mig”. Jag har så mycket att ge redan nu och det är enbart baserat på egna erfarenheter och kunskaper så när jag är högskoleutbildad kommer jag att vara ett kraftpaket utan dess like.

Så, på frågan vad jag ska göra sen är svaret “jag vet inte än, jag litar på processen och det vart den tar mig”. Jag kommer att hamna precis där jag ska vara.

Tills dess fortsätter jag att föreläsa. Och vet du? Jag fick ett sånt himla trevligt samtal förra veckan. Ett möjligt samarbete med ett stort företag! Jag är precis vad de vill ha och det var så fint att höra och jag är glad att jag når ut till fler.

Tack för din tid.

Super-styrka

Jag undrar om den sorg jag bearbetat det senaste året börjar att övergå till ilska. Eller om min rädsla för att släppa ut sorgen helt tar över och att känslorna istället känns som ilska. Det kan också vara en kombination.

Jag behöver min psykolog, det är en av sakerna som ska bli skönt när rutinerna är åter efter ledighet, mina terapisessioner kommer tillbaka.

Jag drömmer just nu om vidriga saker och när jag gjorde det förr vaknade jag upp med kraftigt illamående och en intensiv ångest. Nu vaknar jag upp förbannad. Jag är arg tamigfan, på alla vidriga män som tafsat på mig. Pedofilpappa visade mig vägen: män får ta på mig utan att jag givit mig samtycke.

Med ilska kommer en annan sorts styrka, att säga NEJ. Att det är nog, att man inte får ta på mig om jag inte vill. Jag känner att ilskan i mig omvandlas till någon sorts super-styrka, den växer. Jag inte plockat fram den ännu, men jag föder den så att den ska växa.

Att vara arg gör mig också klarsynt, jag ser hur skevt samhället är män och kvinnor emellan är och jag har ingen lust att delta i det sjuka men har inget val. Mer om detta i ett annat inlägg, men vita medelålders män asså, ursh! Neeeej, inte alla män, men detta VET alla män om, så det är sista gången jag skriver: ”inte alla män” ok??

Jo, jag tror min ilska gör mig gott ändå, den är bra för min integritet och för min självkänsla.

Det här är bara början..

Hur startade släpp skammen?

En del av er undrar, hur kom jag på att jag skulle föreläsa? Hur startade släpp skammen?

Den 10:e november fick jag ett meddelande av en bekant som berömde mig för mina texter här på bloggen och på andra sociala medier. Han jobbar på Radio P4 och tyckte att jag och min historia skulle vara ett bra inslag hos dem. Den 23:e november var jag med och ni kan lyssna på det här. 

30:e november kontaktades jag av en annan bekant som undrade om jag var intresserad av att hålla föredrag för kvinnor med liknande uppväxt och som behöver inspiration att ta sig ur olika beroenden. Han frågade också om jag hade företag och om jag inte hade det skulle starta upp ett.

Då förstod jag att det kanske finns ett intresse för mig och mina erfarenheter, att jag, med min bakgrund kan göra skillnad. Men, hur gör man om man vill börja föreläsa? Jag googlade och frågade runt väldigt mycket, kollade på föreläsningar, undersökte intresset för mig vidare, funderade själv minst hundra svängar om jag var redo för att stå framför grupper i olika storlekar och dela med mig av mig själv- med allt vad det innebär.

Den 4:e februari hade jag min absolut första föreläsning, för en mindre skala av människor. En “testföreläsning”, den var gratis mot att jag fick feedback på den. Det gick bra och fick fyra stora lärdomar:
1: Jag ska inte be om ursäkt för att jag blir ledsen och gråter, det är en styrka.
2: Det är en god idé att ha en powerpoint som hjälpmedel till mig, så att jag håller mig “på spåret” vad gäller “när i tiden”, bland annat.
3: Ha alltid med hur mina åhörare kan tänka när de pratar om sexuella övergrepp med andra/inför andra. Att tänka på att det extra mycket när det är barn i närheten.
4: Det jag delar och föreläser om är så himla viktigt och det är viktigt att andra får möjlighet att lyssna till mig också.

Den 15:e februari hade jag min första officiella föreläsning, dit alla var välkomna och det var till IOGT-NTO i Söderhamn. Det kom 45-40 stycken feedbacken och känslorna i rummet sa var det en bra föreläsning. För många blev jag en ögonöppnare och ett stöd.

Efter den föreläsningen har jag haft ytterligare fyra föreläsningar, tre till i Söderhamn och en i Gävle. I september åker jag till Ludvika/Smedjebacken och Sundvall. Föreläsningen i Sundsvall är den första riktiga föreläsningen jag ordnar själv och roddar i själv. De andra har varit människor på olika föreningar, organisationer och företag som kontaktat mig och bett mig att föreläsa hos dem.

Det viktigaste “hjälpmedel” jag har haft för att komma igång och föreläsa har varit alla människor runt omkring mig som har trott (och tror) på mig, som stöttat, som peppat, som lyssnat och som lyft fram mig. Ni har gett mig möjligheterna att föreläsa, gett mig mod och styrka. Tack till alla er! Det har stundtals varit en tuff process, men ack så välkommen.

Ett extra tack till David Elfström Lilja, som har gjort min fina logga! Jag älskar den och tecknet betyder: Styrka! 

Eftersom att jag ska börja studera nästa vecka kommer jag att boka in max två föreläsningar i månaden, så därför kan ni boka in mig tidigast i oktober. Ba´så ni vet!

Just ja, det var det här med företag. Jag kommer att starta upp ett inom en snar framtid, woho! 

Svart

Att ha ett tungt och mörkt (ibland svart) sinne har varit en stor del av mig. Jag har maskerat det hyfsat bra dock och framställt mig utåt sett som en glad pingla, som är redo att ta över världen när helst hon önskar. Visst har jag haft glada dagar, när det känts som att jag varit på toppen av världen. Oftast har det varit i samband med någon form av prestation.

Hemma dock, när ingen ser har jag varit svart som synden. Självhatet har man kunnat ta på. Mitt glada, mottagliga, positiva, öppna och ödmjuka jag har jag lämnat utanför mitt hem- min borg. Någonstans har jag behövt få andas ut. I perioder har jag ansträngt mig extra för min sambo, för att han ska slippa ätas upp av mitt mörker men det har fallerat, varje gång. Det har inte kommit inifrån eller varit ärligt.

Det är egentligen bara tre stycken som har fått se stora delar av mitt verkliga jag, en före detta pojkvän (vi var tillsammans i sex år och i minst fem av de åren var jag sjukskriven för depression), min nuvarande sambo och min psykolog. Jag har en smärta jag bär på som jag har begravt så djupt och den är jag livrädd för att släppa fram. Jag är inte där än.

Jag har släppt in ljus och blivit mer balanserad de senaste två åren, tack vare terapin och, tack vare min sambo, som står vid min sida.

Tack vare min pedofil-pappa och de sexuella övergrepp han utsatt mig för tror jag att jag alltid kommer att ha dagar när mörkret drar in, när jag tvekar på allt, när jag gråter hejdlöst, när jag slår på mig själv och mitt värde. Jag har kommit så pass långt att jag tar emot dessa dagar och låter dem stanna. Jag skjuter inte ner dem i någon mörk källare.

Det är framsteg.

Jag gör framsteg, jag känner och även om det jag känner nu är tungt och gör mig gråtmild, så, är det framsteg. Jag påminner mig om att det är okej.

Jag är okej.

Jag frågar mamman

Jag och mamma har aldrig riktigt pratat med varandra om allt som har hänt. Det är av olika orsaker naturligtvis men i vintras (-17) släppte det för oss. Vi är övertygande om att vår gemensamma utveckling kan gynna andra så därför väljer vi att öppna upp lite av oss till er. Tack mamma, för att du är med mig och släpper skammen. Tillsammans gör vi skillnad.

Mamma,
Mins du dina första tankar den där kvällen när allt kom fram? Kan du berätta om den kvällen? Vad hade du för känslor? Hur gick du vidare med informationen? Ringde du direkt till polisen? Tvekade du någonsin på att saker har hänt?

Mammans svar,
Min första tanke var ”nej nej nej” sen fick jag panik men ganska snart efter så tänkte och kände jag ”okej, nu är det bara att ta tag i detta”. Jag fick börja med att ringa pappan och säga att syster Emma ej kommer hem i kväll (söndag) då hon skulle åka hem till sin far efter varit hos mig och Anneli, som vanligt varannan helg.

Pappan frågade naturligtvis varför, jag svarade bestämt ”det tar vi i morgon”. Jag visste då att han aldrig skulle få göra mina flickor illa igen. Jag mådde väldigt illa och jag tänkte på hur fan kunde det här hänt utan att jag visste eller misstänkte något.

Jag ringde polisen då på söndagen och gjorde en första anmälan. De kom upp två poliser till oss, en kvinnlig och en manlig och de pratade med barnen var för sig. De sa, ni kan komma ner till station i morgon måndag och göra klart men se de ville ej Anneli. Hon ville berätta allt direkt, nu när det kommit fram. Vi åkte då till polisstationen där barnen fick lämna sina redogörelser.

Väl hemma igen var vi alla tre utmattade och det var dags för mina flickor att sova. Tror de låg i samma säng den natten, det var mycket känslor i omlopp. Själv satt jag under fläkten och rökte hela natten i chock.

Jag har aldrig tvekat på att det de hade berättar var sant.

Vid ett tidigare blogginlägg fick mamman av er besökare bland annat frågan:

1) Jag undrar hur din mamma fick reda på vad du utsatts för?
– Lilla syster Emma ville inte åka hem till pappa för han kysste henne godnatt med tungan sa hon. Jag sa, men nej Emma det tror jag inte, men hon sa, ”joho det gör han visst, och så får jag se pappafilmer” och jag frågade Emma; vad är pappafilmer? och hon berättade att det är ju när vuxna kramas utan kläder. Där och då vart allt svart och helvetet började.

Hint! Det är snart dags för omgång två av “Fråga mamman”

Ha en fin kväll.

Normen och oärliga fasader

Att nu försöka finna mig själv i relation till andra människor när jag varit en ”normal” person, sett utifrån hur andra är utåt är en sjuhelsikes resa. Sett utifrån hur andra behandlar andra människor, hur andra är i sina relationer, hur andra har sina relationer, hur media och på senare år, socialmedia framställer relationer. Allt som bidrar till en norm, där har jag ställt mig och varit, utan att egentligen förstått varför.

Jag har inte varit lyhörd mina behov, tankar eller känslor. För det första så har känslorna knappt varit mina (de har tillhört normen och varit levande begravda) och för det andra så är normen inte min norm. Jag trivs inte i den, överhuvudtaget. Faktum är att jag vill kräkas på den lite. Normen är, ur min synvinkel i mångt och mycket, oärliga fasader vi matas och matar varandra av och med.

Jag blir snart 37 och känner att jag är lite av en rebell. Jag pratar, offentligt, om saker som enligt normen är tabu: mina svagheter, mitt sex och min samlevnad, mina smärtor, mina misstag, mina motgångar, och mina sår (notera mina: jag skulle aldrig bryta ett förtroende!). Jag söker efter min egna norm, där jag kan trivas utan att känna att jag kliver in i en roll som håller mig fången. För det är så jag har känt mig, som en fånge av normen.

Det är helt okej att hoppa av mitt tåg om man tycker att jag är för rebellisk, jag tänker fortsätta forma mig själv utifrån mig själv för att jag och “normen” har gjort slut.

Med det sagt, är pausen för slapp skammen över och jag ser framemot en intressant och lärorik höst med allt vad det innebär. Jag kan börja med att säga att ni kommer att få se mycket mer av min mamma under ”Släpp skammen”.

Stay tuned!

Kärlek!

Mitt älskade skydd

Jag ska demolera dig, syna dig och gå igenom bit för bit till att jag är redo att släppa dig. Jag ska besöka de mörkaste minnena och använda min inre dynamit för att spränga hål i dem så jag en gång för alla kan släppa ut mitt ensamma lilla livrädda jag.

Jag vill så gärna visa henne att världen inte är farlig längre. Jag vill berätta för henne att hon alltid varit starkare än monstret som tog på hennes smala flickkropp i upphetsning. Jag vill visa henne att hon inte är ensam, att det finns människor som älskar henne, innerligt och med gränser och respekt.

Mitt lilla jag sitter inkapslad i lager på lager av fett. Mitt älskade skydd, min mur, min räddare i nöden. Jag ska släppa taget. När jag hämtat lilla jag så ska jag säga hejdå.

Tills dess att jag når mitt djupaste och sprängt hål för att ta mitt lilla jag i handen, får jag börja med små övningar. Så som att se mig själv i spegeln och tycka att jag är vacker. Att göra det utan ursäkt, orsak eller jante.

Jag ser på min vuxna, stora kropp och sörjer både den fysiska smärta den ger men även den psykiska. Att bära tungt länge sliter. Separationen mellan mig och min mur har redan startat.

Jag är redo nu.