Min kropp

Lägeskontroll del 1

Min kropp
Barn lär känna världen genom sin egna kropp. När jag blev utsatt för sexuella övergrepp lärde jag mig att världen inte var en trygg plats. Jag kände smärta, svek och motstridiga känslor av upphetsning. Barn lär sig ofta att lämna sin kropp för att undvika dessa känslor eller så domnar dom bort så gott det går.

Vart befinner jag mig nu?
Kan du uppleva alla slags känslor i din kropp? Händer det att du domnar bort? Mja, jag känner all slags beröring, jag är extremt känslig för det dock. Känslomässig beröring speciellt. Jag domar bort till och från på märkliga ställen, men om det har med detta att göra vet jag inte.

• Är du medveten om det budskap kroppen ger dig, det kan handla om hunger, rädsla, trötthet, smärta, svarar du mot budskapen? Nu gör jag det, allt som oftast. Visa budskap väljer jag att ignorera dock. Detta är något som jag fått lära mig genom utbildning som handlat om kroppens signaler och dess budskap.

• Har du svårt att älska och acceptera din kropp? Känner du dig hemma i den? I bland, i bland inte. Innan jag träffade min nuvarande sambo så skulle svaret bli Nej och Nej, men med hans hjälp så lär jag mig att acceptera kroppen och jag jobbar för att älska den också.

• Har du skadat din kropp avsiktligt? Oja, jag har ärr från tonåren när jag skar mig på armar, när jag inte fick plats att skära där, skar jag mig på magen, och i bland till och med på benen. Just nu skadar jag inte kroppen på det sättet längre.

Jag har ärr kvar på mina armar som visar mitt destruktiva sätt i mina tonår, även dom ärren kommer jag att få leva med. I dag har jag en del extra kilon som jag bör på istället. Då jag tidigare inte kunnat acceptera min kropp och därför aldrig lyssnade på signaler om hunger och trötthet, glömde jag bort att äta och sov på konstiga tider.

Matbeteendet finns ännu kvar. Jag jobbar dock stenhårt för att äta mat. Det har inte att göra med att svälta mig själv som bestraffning, jag bara glömmer bort att äta för att hungern inte finns där och i bland har det gått en hel dag och jag först för sent kommer på att jag måste äta. En ond cirkel som jag håller på att ta mig i från.

 

Virrvarret

Lägeskontroll del 1

Självkänsla och personlig styrka
När jag utsattes för övergrepp blev mina gränser överskridna, min rätt att säga nej och min känsla av kontroll förnekades mig. Jag var maktlös. Övergreppen förödmjukade och förmedlade budskapet att jag nästan var värdelös. Pappa sa att det ”vi” gjorde var en hemlighet mellan han och mig vilket gjorde att min verklighet förnekades och trodde på allvar att jag inte var värd bättre omvårdnad, tillslut tänkte jag att jag nog förtjänar detta.

Jag vågade inte berätta för någon pågrund av skamen, för skam, det kände jag, dagligen. Jag var liten och ville berätta men, det var ”våran” hemlis och jag tänkte ju att pappa blir besviken på mig om jag avslöjar den, även om jag i varenda cell av min kropp och knopp kände att det var fel det han gjorde emot mig.

Vart befinner jag mig nu?

• Upplever du att någonting är fel djupt inom dig? Som om människor skulle lämna dig ifall om det verkligen skulle lära känna dig? – JA, Ja, ja.

• Har du svårt att ta hand om och sköta dig själv? Tillåter du dig att vara lycklig? –  Ja och Nej, inga längre stunder, max några veckor åt gången innan ångestklumpen slår till.

• Har du svårt för att känna dig motiverad, blir du ofta handlingsförlamad? –  Ganska så. Jag kan bli motiverad till tusen, sen sjunker motivationen lika snabbt och jag står handlingsförlamad och förstår ingenting.

• Är du rädd för att lyckas? Oja!

• Kan du genomföra det du har planerat? Jodå, men bara de mindre projekt som jag planerar, aldrig några större, mer viktiga projekt. Jag tror dock att här håller det på att ske en positiv förändring.

• Känner du att du måste vara perfekt? Självklart, till 100% Är det så att man inte måste vara perfekt till 100% jämt? Min värld är ju verkligen upp och ner i bland.

Känslor
Som barn tilläts inte jag att uppleva hela skräcken, smärtan och vreden. Ångesten kunde ha blivit förödande. Hur skulle jag ha klarat matten tillsammans med mina kamrater om jag känt min smärtas djup? Och hur kunde jag ha drömt om att mörda min far, när jag var beroende av honom som familjemedlem. Eftersom min oskuldsfulla kärlek och tillit blev svikna och förråda lärde jag mig att inte lita på dessa känslor. Eftersom att jag inte kunde välja känslor jag ville förtränga, förträngde jag helt enkelt alla känslor.

Vart befinner jag mig nu?

• Kan du uppleva dina känslor? Kan du se skillnaden mellan dem? Nja,  jobbiga känslor blir extremt jobbiga och att se skillnaden mellan de negativa känslorna är jag väldigt dålig på. De flesta negativa känslor blandas ihop till ett stort virrvar och jag försöker hitta någon eller något att lägga alla känslorna på för att kunna fokusera i virrvarret. Är det lättare känslor är det inga problem dock. Positiva och glada känslor kan jag hantera, en kortare stund.
  

• Har du svårt att uttrycka dina känslor? Ja, riktiga känslor har jag svårt att uttrycka. Jag har alltid trott att jag kan uttrycka känsla genom att jag aldrig har problem med att säga vad jag känner. Men det jag gör egentligen är att säga vad jag tror andra förväntas att jag ska säga och att säga vad jag förväntas säga är jag en mästare på. Detta händer per automatik för mig. Jag tänker inte ens på det. Det jag säger å andra sidan är av välmening och det jag säger  det menar jag.
  

• Känner du dig ofta förvirrad? Ganska så.

• Upplever du ett brett spektrum av känslor eller bara några få? Jag vet faktiskt inte. Jag är så dålig på att tyda mina verkliga, äkta känslor så, jag vet inte.

Nästa gång kommer det att handla om min kropp, närhet och sexualitet.

Gonatt!

 

Fan heller

Lägeskontroll, del 1

I boken skriver dom att de långsiktiga effekterna av sexuella övergrepp emot barn kan vara så ogripbara att det kan vara svårt för mig att att fastställa exakt hur övergreppen har påverkat mig. Det står också att det kan genomsyra i allt som tillexempel min självkänsla, mina nära relationer, min sexualitet, mitt arbetsliv och min hälsa, fysiskt och psykiskt.

Lite längre ner står det att många överlevare har varit så upptagna med att just överleva och har därför inte lagt märke till hur de har blivit skadade av övergreppen. Ännu längre ner nämner dom att om ett barns avslöjande bemöts med medkänsla och effektivt ingripande börjar läkningen omedelbart. Jag tror även att ett erkännande från förövaren ingår här.

Mitt avslöjande bemöttes till en början med medkänsla och effektivt ingripande – men där stannade det och blev bara galet. Pappa fick åtta månader i fängelset men har aldrig erkänt något. Den första som tog mitt förhör, samma natt som det uppdagades,” hon den där” poliskvinnan svek mig hon när hon ”gick över” på pappas sida. Jag vill nämna att min mamma har alltid stått vid min sida till 100% från första sekund när allt startade.

Mycket av detta som står ovan ger mig sådana aggressiva känslor och jag blir djupt besviken på barn- och ungdompsykiatrin. Jag har för i helvete tvingats (fram till att jag var 18år tvingades jag) & valt att gå i terapi från det att pappa blev anmäld till att jag var 24år cirka. Varför är det ingen av dessa personer till psykologer, terapeuter, behandligsassistenter och läkare som kunde nämna detta för mig? Ska det verkligen behöva gå så här många år innan jag faktiskt förstår att min självkänsla, min hälsa och mina nära relationer kan komma att bli svåra pågrund av övergreppen, jag har ju gått omkring i så många år och trott att jag är en omöjlig människa.

Jag är inte dum, jag har haft mina aningar, men jag har också alltid tänkt ”jag kan inte skylla i från mig på min trista uppväxt – ta ansvar för i helvete” Just nu är jag arg, ledsen och besviken. Fortfarande vill jag inte ”skylla ifrån mig” och tänker att kanske är det så att alla dessa människor som har försökt behandlat mig har gjort det efter sina egna ”mallar” och utbildning. Det är inte deras fel. Men fan heller! Det är i allafall inte mitt fel heller, jag var ett barn, dom vuxna.

Så det så!

Statistik

Jag har många gånger känt mig ensammast i världen när jag tänker på det brott som begåtts emot mig. Speciellt när jag var liten.  Att prata om incest och andra sexuella övergrepp “får man” inte göra. Det är ett tabulagt ämne vilket gör att många inte vågar anmäla sin förövare.

Nu har jag plockat fram lite statistisk som visar på att det tyvärr händer oftare än vad vi vill erkänna och tro på. Statistiken är hämtad från statistiska centralbyrån. Räknat utifrån Anmälda brott, totalt och per 100 000 av medelfolkmängden och hela landet.

2009: Sexuellt övergrepp mot barn under 15 år
– 429 anmälda brott
Tjej:  338st
Kille:  91st

2009: Sexuellt övergrepp mot barn 15–17 år
–  91 anmälda brott
Tjej:  35st
Kille: 29st

Detta är som sagt anmälda brott och mörkertalet är nog så högt att jag inte ens vill tänka på det. Statistiska centralbyrån har väldigt mycket statistisk så jag nöjer mig nu med att ta upp den senaste statistiken och ni ser ju att det är alldeles för många. Ett brott är så klart ett brott för mycket. Dessvärre hade inte “scb” någon statistisk för det år min anmälan emot min far blev ett faktum. Det var år 1992.

Jag har högar med diverse olika handlingar och det är bara en del som jag vill ta del av och det är förhöret man gjorde med mig. Då jag var för liten att vara med i rättegångsalen spelades jag in på film och fick visa hur “vi” gjorde med hjälp av dockor. Den filmen har jag velat se länge, men den finns nog inte kvar längre.

Jag ska söka efter mer statistik så jag återkommer med det när jag har den.

Vad & Varför nu?

Vad & Varför nu? 18år senare..

För drygt sex år sedan gav min mor mig en bok som heter:

– INCEST och andra SEXUELLA övergrepp. Handbok för överlevare.

Japp, jag är ett offer, ett offer som blivit utsatt för sexuella övergrepp från min far. Från att jag var en liten baby tills att jag blev  11år. Boken gav hon mig i hopp om att jag skulle läsa och finna tröst, mening och mål. Det var en fin gest från hennes sida men för sex år sedan var jag inte någonstans i närheten att ta mig ann den boken på 442sidor.

Nu befinner jag mig i livet när det är Do och Die som gäller – näe, nu var jag lite dramatiskt, men faktiskt så känns det lite så. Jag lever det liv jag alltid har drömt om, men kan inte för hela mitt liv tillåta mig att vara lycklig några längre stunder. Jag har inte förstått vad det är som gör att jag hamnar i dessa dippar av ångest, nedstämdhet, osäkerhet och tvivel. Jag har velat att det ska ha berott på min sambo.

Den här veckan har varit en sådan dipp, i kväll har jag stängt av, försökt hålla god min, smällt i mig mängder med choklad, sysselsatt mig med serier, men när sambo satt sig i soffan efter sitt besök och kollade på mig med världens bredaste leende och visade den där kärleken som han hyser för mig blev det för mycket för mig. Jag går upp och lägger mig i sängen och gråter och tycker synd om mig själv, försöker hitta anledningar att det är sambons fel att jag känner som jag gör, tills att jag kom ihåg den där boken jag fick av mamma för sex år sedan.

Det är inte min sambo, det har aldrig varit han, det är jag, eller rättare sagt, det är  “han” – jag är redo att bli hel och det ska jag bli med hjälp av den boken. Första kapitlet tar upp punkter som fick mig att fyllas med tårar och många djupa, tunga suckar av lättnad. Äntligen är jag redo, och med den bästa sambon jag kan tänka mig vid min sida kommer detta att gå vägen för en gångskull.

Varför denna blogg och varför offentlig?

Författarna i boken föreslår att man skriver. Jag vill skriva och dela med mig av mina erfarenheter och visa andra flickor, tjejer, kvinnor, damer, pojkar, killar, karlar – att det går att bli hel igen efter incest och andra sexuella övergrepp. Kan min historia få dig att känna om ens lite mindre ensam och ge dig hopp är det bra. Dock är denna bloggen i första hand för mig.

Kommentarer , frågor och mail är välkomna.

Breviparopus

Breviparopus

När jag var ung hade jag en återkommande dröm om en breviparopus som vakade huset när det var “pappas vecka” – han var blå och hade dom snällaste ögonen man kunde tänka sig. Han vandrade omkring i mina drömmar och hade ett vakande öga utanför huset varje natt. Han blev och var  min enda trygghet under “pappas vecka” . Varje natt viskade jag tyst  till honom med knäppta händer  och bad han att snälla, snälla, snälla stå utanför mitt fönster tills att jag somnat.

I bland inbillade jag mig att jag faktiskt såg honom i de mörka träden som stod precis utanför mitt sovrumsfönster. De nätter jag drömde om honom sov jag som en prinsessa och efter varje god nattsömn tänkte jag  – “förra gången, var den sista” – och jag blev ett lyckligt barn igen.

Då och då kom nätter då den stora blå trygga dinosaurien inte hann kliva in i mina drömmar för att jag aldrig hann somna till innan odjuret tog över natten.  Med sina smutsiga snusfingrar på mig och de andra smutsiga snusfingrarna på sig själv. Jag låtsas-sov dom nätterna. Det var svårt, jag ville vara så tyst jag bara kunde så jag höll andan, så länge jag bara kunde. Jag sipprade ut lite luft genom mingiporna, lite, lite åt gången, för att jag ville inte att det skulle komma något ljud från mig som störde honom.

Som tur var varade dessa nätter tidsmässigt bara  fem, sex sju minuter kanske.  Jag minns inte än i dag om jag låg sömnlös dom nätterna, jag har försökt minnas hur jag tog mig igenom dom nätterna, men det är svårt. Som ett stort hål. Det jag minns dock är pappas stora flin på morgon när han sa “godmorgon anni, har du sovit gott?” – som om ingenting har hänt, jag blev förvirrad varje gång men intalade mig att han “nog inte kommer ihåg, han var ju full”

Detta är min berättelse som jag tänker dela med er.