Självstympning

Nu fortsätter resan med Handboken för överlevera och jag tar vid där jag slutade och fortsätter skriver om överlevnadsteknikerna.

Självstympning

När jag var 12år var jag en “tuff Satanist” och skar mig själv på armar, ben och mage för att blodet skulle komma. Jag tänkte då att orsaken att jag skar mig själv var så klart att jag skulle offra något till satan, jag tänkte att jag var rätt cool som gjorde detta. Efter att jag vuxit upp inser jag att detta var ett självskadebeteende.

I boken skriver dom att Självstympning är en metod som används av överlevare för att kontrollera sin smärtupplevelse. I stället för att låta förövaren skada mig, skadar jag mig själv. Jag sluta skära mig själv när jag var 15år cirka då jag var bosatt på Gårdsjö tonårsvård. Då fick jag inte göra det något mer. Jag har jobbat med självskadetjejer på rättpsyk och vet vad dom går igenom då jag gjorde det själv.

När jag hade skurit mig själv fick jag en känsla av kontroll. Jag lever med ärren än i dag. Några har försvunnit, några har blektat, men jag har några kvar och varje ärr talar sin egna historia. Har jag en dålig dag och ser mina ärr blir jag påmind av smärtan jag kände innan jag skar mig själv. Jag önskar att alla ärr kan blekna av helt, men några får jag leva med och det får jag lov att acceptera och det kommer jag att göra, så småningom. Ungifär så här ser min vänster arm ut. Bilden är tagen med en dålig mobilkamera.

.

Ätstörningar

Många överlevare får någon form av ätstörning så som anorexi eller bullemi.  Jag har bara nuddat vid att få ätstörning men lyckligtvis aldrig kommit till att få en. Det ända störningen till kost som jag har haft är att min ångest har varit fysiskt mättande så att jag glömt bort att äta för att jag inte har känt hunger. Vilket gjorde att jag i flera år åt engång om dagen, sent på kvällen och då var jag så makalöst hungrig och åt väldigt mycket.Doktorn sa åt mig att jag var undernärd, men jag ryckte på axlarna, kollade på fettet på magen och konstatera att jag inte kan vara undernärd, får att då är man smal. Trodde jag… Nu vet jag bättre.

Lögnaktighet

Pappa sa alltid “Det här är vår hemlis” och för en liten flicka är det naturligtvis viktigt att hålla en hemlis för sig själv. När alla fick reda på incesten, när alla polisutredningar var färdiga och pappa skulle få sitt straff, började jag att ljuga. Jag ljög om allt, om hur det gick i skolan och hur jag mådde. Jag ljög om jag behövde ha kläder tvättade, om jag hade var hungrig, jag var mätt. Jag trodde att jag var sjuk för att jag inte kunde sluta ljuga om allt. Jag hade en sådan ångest över alla lögnerna och jag förstod aldrig varför. Nu gör jag det. Det är en överlevnadsteknik för barn som vill dölja vad dom varit med om.

Att Stjäla

Jag hade problem med att jag stal om liten och om tonåring. Jag stal allt i från glass till basketbollar, jag stal från mina släkt och min familj. I boken står det: Att stjäla är en aktivitet som tar ens hela jag i anspråk. Det får en att glömma allting för en kort stund – även övergreppen; för att söka distraktion eller spänning och återskapa de känslor som väcktes vid det första övergreppet -skulden, skräcken, adrenalinflödet. Det står också att stjäla är också ett sätt att trotsa auktoriteter, ett försök att återta det som stulits från en. Och med denna lilla text i boken får jag en förståelse varför jag ständigt skulle stjäla, ett tag tog jag alla chanser jag hade att stjäla.

Arbetanarkomani

Överlevare känner ofta ett allt överskuggande behov av att prestera. att kompensera det onda som det känner att de bär inom sig. Att lyckas på sitt arbete är något som ger en känsla av kontroll och som belönas riktigt i vårt prestationsamhälle. Att arbeta överdrivet hårt kan visa en stark framåtanda men kan även vara ett sätt att slippa odla sitt inre eller sina relationer till andra människor. Jag jobbar hårt, jag lägger ner själ och hjärta i mitt arbete och det är verkligen på gott och ont.

 

En paus för insikt

Jag har inte skrivit här på väldigt länge och det är för att denna boken har givit mig så mycket insikt om mig själv och mina relationer. När man sköljs över med sådana insikter och sådana känslor som jag har så har behöver man tid att applicera dessa på livet. Förståelsen för mig själv kom direkt, men att förstå det ända in i hjärta och själ har tagit sin tid. Jag har inte till hundra procent accepterat allt ännu, frågan är om jag någonsin kommer att göra det.

Jag är nöjd med det jag kommit fram tills nu, men min förhoppning är att jag ska bli helt tillfreds med att vara ett offer för incest. Bara det faktum att jag kan skriva ut det här visar mig att jag är på god väg då jag aldrig sett mig själv som ett offer. Jag ser  inte mig som ett offer varje dag men i bland, i bland när jag får mina dålig dagar försöker jag att acceptera att det har sina orsaker som jag inte kan rå för.

Jag har mycket kvar att jobba med, men, jag är tusan i mig på god väg!

Flykt

Att klara sig, vad gjorde jag för att överleva?

I boken skriver dom om flykt, att vi överlevare ofta tar till böcker, sömn och tv som flyktvägar. I dagsläget använder jag serier som en flykt. När jag var hemma på heltid för depression var serierna min räddning, dom blev ett beroende utan dess like. Fanns det ingenting att titta på blev jag ett nervvrak. Nu är det inte ens i närheten likadant, men serierna är fortfaranda en flykt. När jag har haft en tuff dag och när tankarna blir många och negativa, då knäpper jag på tv’n och ser på serier.

När jag var yngre, då rymde jag. Bokstavligt talat. Jag var efterlyst av säpo och var borta i två månader. Jag gömde mig i nedre delen av Sverige hos människor som lät mig vara svart och destruktiv. Efter det att jag “kom till rätta” hamnade jag på Lövsta skolhem för utredning sen placerades jag på Gårdsjö Tonårsvård och behandlades där i cirka två år. För att läsa mer om detta, vänligen kika på på “På rymmen”

Jag rymde för att jag klarade inte av att vara kvar i den verklighet jag levde i. Jag började att lyssna på mörk musik (black metal) när jag var 12år och därefter blev jag allt mörkare tills att jag blev som svartast och rymde. I dagsläget kan jag säga att rymma var det absolut bästa jag kunde göra för mig själv just då, det fanns ingen utväg för mig i Sundsvall, jag var för illa däran och tog till drastiska åtgärder för att få hjälp att ta mig upp.

Och upp, det kom jag tack var det all hjälp från Lövsta, gårdsjö, familj och kärlek.

Uppmärksam

Att klara sig, vad gjorde jag för att överleva?

Vi går vidare med överlevnadsteknikerna.

Att avskärma sig

Överlevare har en tendens till att distansera sig själv. Dom tar upp en sak i det som jag i bland gör och det är att i en diskussion avskärma mig helt och inte höra vad människor säger till mig. Jag zoomar ut och ser bara den pryl jag fokuserat blicken på. Varför jag i bland gör så vet jag inte, men enligt boken är det ett överlevnadsmoment under tiden jag faktiskt blev utnyttjad. När han tog på mig blundade jag och låtsades sova, låg jag på sidan stirrade jag in i väggen och fokuserade på en punkt i tapeten, jag var en mästare på att se i mörker. Jag har inte så mycket kvar av det beteendet tack och lov.

Överdrivet uppmärksam

Jag brukar säga att jag är en fantastisk människokännare, jag känner in och av människor på under minuten, på det sätt dom talar, kroppspråk och blickar. Jag har väldigt sällan fel om människor och detta är något jag är tacksam för.  I ett rum, fullt av människor ser jag de små saker människor gör, jag är en överdrivet uppmärksam människa. Även detta är en sorts överlevnadsteknik. Att känna in varenda nyans i min omgivning kan ha skyddad mig som barn. Jag är enkel att prata med, jag ser, jag förstår och jag är otroligt empatisk tack vare denna överlevnadsteknik. Dock kan det vara väldigt tröttsamt att vara så uppmärksam  och därför är min ensamhet otroligt viktig för mig. Jag behöver stunder då jag kan “bara vara” – koppla ur och vara nästan oupmärksam.  Tack vare detta lilla avsnitt i boken förstår jag varför jag kan vara så klumpig och ofokuserad hemma.

Humor

En känsla för rå humor, sarksam och cynism kan hjälpa en igenom svåra tider. Så länge man lockar folk till skratt kan man behålla en skyddande distans och så länge man skrattar behöver man inte gråta . Nog har jag en rå humor och använder mig av sarksam väldigt ofta och har alltid gjort. Jag har självdistans och har därför inga problem att skämta om mig själv. Jag gillar min humor.

En liten paus

Så här kring jul tar jag en liten paus från detta arbetet, det är tillräckligt med känslor att handskas med jultider. Jag försöker hålla leendet uppe och jag uppskattar hela min och min sambos familj som ger mig så mycket kärlek jag behöver, dessvärre är där ärr  i mig som ingen kärlek i hela världen kan ta bort.

Jag lägger in en dikt som jag en gång skrev. Hemskt vilken ångest jag hade då.

Soul Slaughter
Daterat: 2002-11-20 09:10:00

What are these emotions I am feeling?
I cant fathom this intensity tearing through me.
I feel as though there is a storm raging within
Stealing my once pure soul-
And seeing it spiraling downward into an endless shadow of oblivion.

Why do I feel this unstoppable need to hunt and destroy?
To obliterate all that is beautiful and untainted in this sometimes seemingly cruel world.
I feel a sudden urge to take evil and vengeance into my own hands
And make it so the world reflects what I see in my soul-
Pure hatred and unadulterated darkness.

Jag återkommer alldeles snart.

Kontroll

Att klara sig, vad gjorde jag för att överleva?

Vi går vidare med överlevnadsteknikerna.

Kontroll
Isch! Jag både älskar och hatar denna delen. Jag älskar den för att jag får en förklaring på mina udda, konstiga tankar angående kontroll. Tankar som vuxit sig till känslor som resulterat i handlingar som jag inte är så speciellt stolt över. Enligt boken är kontroll ett återkommande tema i en överlevares liv och det kan jag hålla med till 100%

Jag hatar den för att känna kontrollbehovets ångestklumpar och veta vad ens nära har fått utstå är inge roligt alls. Just i detta nu skäms jag ögonen ur mig men om jag ska ta mig an boken så är det faktiskt inte jag som är udda, det är det sexuella utnyttjandet  som är orsak till många av de tankar och reaktioner jag har haft och fortfarande har. Numera har mina udda kontrollbehov minskat avsevärt med hjälp av min sambo som lyckligtvis inte har acceptera det som tidigare relationer jag har haft har gjort.

Kontrollen kommer för att jag förväntar mig en sak och när den inte sker så som jag förutbestämt. När mönster bryts blir jag direkt osäker och undrar vad som står på. Mina frågor som kommer är direkt kontrollerande. Tidigare kunde jag ifrågasätta min sambo varför han satt så länge på toa, när han normalt inte gör det, eller om någon pryl alltid stått på ett ställe/sätt och den prylen flyttas utan min vetskap måste jag veta varför och när den prylen ändrade plats.

Om jag ser att persiennerna är neddraga (uppenbart pågrund av man blir bländad av solen) och jag inte har dragit ner dom och inte sett att dom blivit neddraga, kan jag har sagt i en påstående/kontrollerande ton ”Jasså, har du dragit ner persiennerna du, varför det? Varför drog du inte upp dom när solen gick i moln” – jag har aldrig vetat varför dessa frågor har kommit, än mindre varför dom i bland har gett ångest å de grövsta.

Kontrollbehovet har följt med även på mina arbeten (även om dom tett sig annorlunda så klart) ganska mycket och min nyaste chef bad mig att släppa lite på kontrollen och slappna av. Han verkar känna mig och att han sa det fick mig att fundera på det vidare och nu försöker släppa på kontrollen även där, mer och mer. Vilket är hur skönt som helst!

Numera är det som jag tidigare skrev inte ens i närheten som jag beskrev nu, men i bland, när en människa bryter ett mönster jag lärt mig, kan jag bli osäker, backar ett par steg och försöker förstå förändringen. I bland kan det hända att jag frågar sambo om det mest självklara, utan att veta varför, men det minskar för var dag som jag blir tryggare.

Kaos

Det händer att överlevare upprätthåller kontroll genom att skapa kaos och det som kommer härnäst förklarar en hel massa för mig som jag aldrig heller förstått. I bland har jag skapat kaos för att på så sätt tvinga de i min närhet att släppa vad det gör för att hjälpa mig med det jag gör, på så vis för jag uppmärksamhet, även om den är negativ och på detta vis blir jag indirekt den som styr. Mitt sätt att skapa kaos är att tvinga fram diskussioner som har pågått i flera timmar och lett till massvis med ångest. Nu gör jag inte det lika ofta och länge som tur är.

Med min ökade förståelse för kontrollen jag har känner jag också att jag kan acceptera den och på såvis släppa på den ännu mer. Tack boken!

Today I loved

Att klara sig – Vad gjorde jag för att överleva?

Bristande integrering.
En av glömskans sidoeffekter är en upplevelse av att delas upp i flera personer. Vi har mig, den lilla flickan med en lycklig barndom samtidigt med barnet som lider av mardrömmar och ser figurer som gömmer sig i mörka vrår. Många överlevare fortsätter med detta mönster i vuxenlivet. Jag förstår denna del som en dikt jag skrev när jag var sjukskriven för depression. Den dikten hittade jag inte tag på så jag postar den efter nyår då jag har den i Sundsvall.

Den handlar dock om att hela världen runt omkring mig är som en maskerad. Dikten jag skrev osar ångest, för vist den handlar inte om mig direkt men när jag har läst den i efterhand handlar den egentligen om mig och min ångest över min mask som jag bär på som om det vore det dyrbaraste jag har i hela världen.

Normala människor träder i olika roller, typiskt är på en på jobbet, en hemma och en bland vänner. Min mask, den har jag burit i ur och skur och aldrig tagit av mig av rädsla vad som komma skall. Vad människor ska se. Den har varit mitt främsta vapen emot att bli sårad.

I dag bär jag inte masken på samma sätt, men min mask, den har varit min följeslagare genom hela livet. Ända från det att pappa taffsade på mig, till att jag var på morgon skulle visa upp världen en rar, snäll, söt, rar och duktig flicka. Det har fortsatt. Det börja sakta med säkert avta, men än så länge håller jag hårt i min mask bland människor som jag inte litar på, fast inte lika länge. Jag har skrivit så mycket dikter när jag var yngre om min mask men jag delar med mig av en nu.

To day I loved
Daterat: 2002-09-19 11:24:00

Today I smiled, like I always do,
Like I’m supposed to do.
Today I loved, Like I always do,
Like I’m supposed to do.
Today I care, like I always do
Like I’m supposed to do

Yesterday I made up my mind,
As I always do for my own sake
Yesterday I was crying, as I always do
Bescause I can’t do more
Yesterday I was sad, as I always am

Today I missed him, like I often do
But I’m not suppose to do
Today I hated him, like I’m suppose to do
But feel sorry for him for doing so.
Today I wear my mask, as I always do
Becuase I need to survive.

Yesterday was just the same as today

I kväll är  en sådan kväll som tårarna bara rinner, helt utan anledning förutom att jag är lycklig, men känner mig ledsen pågrund av det, lite som att jag inte förtjänar det. Puh!

Överlevnadstekniker

Vi är fortfarande på Del 1, men går vidare till kapitel Att klara sig – Vad gjorde jag för att överleva?

“Hela mitt liv har gått ut på att bara fungera” – 35årig överlevare

Så känner jag med, jag hade inte tänk så innan jag började att jobba med denna boken. Jag har alltid tänkt att jag är knäpp, jobbig och omöjlig av andra orsaker. Jag har aldrig velat ”skylla” i från mig på att jag blivit utnjyttjad sexuellt av min far. Jag har tänkt att det är väl ”ingenting” – eller jag har försökt intalat mig själv att så är fallet. Så kommer vi till en del av boken som jag har valt att kalla  ”Överlevnadstekniker”

 
Bagatelisering: Att bagatilisera innebör att man låtsas att det som hände inte var så farligt. Nämen?? Är det inte det jag skrev om ovan? Det är precis det jag har gjort, i hela mitt liv.
Rationalisering: Barn förklarar övergreppen genom att hitta på sätt att rationalisera ”Han kan ju inte rå för det, han var ju full” Det hittar på ursäkter för förövaren. Japp, det har jag också gjort. Jag har hittat på ursäkter så som att han var full i bland när han taffsade på mig och när jag blev äldre lät det att det inte var helt och hållet hans fel, han blev ”nog” också utnyttjad som liten.
Förnekande: Åjo, nog levde jag i förnekelse under hela tiden. Jag ignorerade vad han gjorde för att överleva och för att leva någorlunda nornalt så att ingen skulle ”komma på oss” När jag blev äldre sa jag till alla att jag ”gått igenom allt, jag är färdig med bearbetning, jag har kommit över det” – precis detta står även i boken.
Glömska: – Jag har aldrig glömt, trodde jag. Ju längre stund jag sitter och tänker och minns, ju mer kommer jag ihåg. Jag undrar egentligen hur mycket mer jag ska behöva komma ihåg? Jag kanske minns allt nu? Näe, jag tror inte det. Han höll på med mig från att jag var liten bäbis ända fram till att jag blev 8-9-10år. Och jag minns tre ”typer” av övergrepp, nog för att dom var återkommande, men nog finns där mer i mina minnen som jag glömt av.

Fortsättning följer

Sexualitet

Lägeskontroll del 1

Sexualitet
När barn utnyttjas sexuellt blir deras naturliga kapacitet stulen i från dem. Jag invigdes i sex i en vuxens tidtabell, enligt en vuxens behov. Jag fick aldrig chansen att utforska och uppleva min egna lust innefrån. Sexuell upphetsning förbands med skamkänslor, obehag, smärta och förödmjukelse. Barn lämnar ofta sina kroppar under sexuella övergrepp, Jag domnade bort eller försvann. När övergreppen förbands med tillgivenhet blev mina behov av värme och närhet kopplade till sex.

Vart befinner du dig nu?

• Försöker du använda dig av sex för att uppfylla behov som inte är sexuella? Kan du ta emot värme och omtanke i andra former? Oj.. Ända sedan jag blev av med oskulden när jag var 11, eller 13 år fram till för inte ens ett år sedan så var svaret ett stort fett JA på första frågan och NEJ på andra.

Det har varit med sex som jag känt mig älskad. Vilket så klart har lett till att jag har haft på tok för många sexpartners.. Min sambo, han har visat mig, gång på gång på gång att kärlek och ömhet kan visas på andra sätt än sex. Jag har kämpat i mot, massvis. Jag har inte förstått, jag har varit omättlig, krävt, bett om till och med försökt förhandlat mig om sex med min sambo.

Tragiskt men sant. Nu, förstår jag och detta har satt spår i vår sexuella relation en del. Jag älskar honom för att han har orkat att lära mig att kärlek och ömhet, det kan man visa på många olika sätt. Han har fått tagit ett sådant stort ansvar, alldeles för stort. Ingen annan skulle orka bryta sig in och igenom mitt destruktiva mönster. Han har klarat av på 2år vad mitt ex inte lyckades på 6,5år. Han är så fantastisk stark min sambo. Och nu är det min tur att ge tillbaka och låta han läka lite, för detta, det har varit en enorm börda i vår relation.

• Upplever du ditt värde främst sexuellt? Igen, för knappt ett år sen var det så. Inte längre alls längre. Även detta har min sambo suddat ut. Han har lyckats att få mig att börja förstå mitt värde som människa utan sex. Han har lyft upp, puschat och trott på mig till 100% vad det än gäller.

• Njuter du av sex eller sexuell lust? Oh hell yeah!! Jag älskar sex. Sex med min sambo är det bästa sexet jag någonsin upplevt. Han och jag är som yin och yang tillsammans. Vi passar som handen i handsken. Sex är roligt och spännande så det är klart jag njuter när jag har en sexpartner som honom.

Jag njuter även när jag har sex med mig själv, jag är en sexuell människa och räds inte för att prata, skriva, titta och läsa om det.

Närhet

Lägeskontroll del 1

Närhet
Närhetens byggstenar – att ge och ta, tillit och pålitlighet – läggs i barndomen, Då jag har blivit sexuellt utnyttjad har min naturliga tillit blivit snedvriden. Tack pappa!

Vart befinner jag mig nu?

• Har du svårt att lita på någon? Har du nära vänner? Ja, jag har svårt att lita på människor. Att verkligen lita på en vän tar väldigt lång tid. Jag känner med magkänsla vem jag kan lita på och även då behöver man bevisa för mig, gång, på gång, på gång att man är en pålitlig människa för att jag ska lita på dessa.

 

Jag har vänner, absolut. Jag har många fina människor runt omkring mig i mitt liv som vill mig väl, som älskar mig, som vill komma mig nära in på livet. Vänner som sträcker ut handen åt mig, som har gett mig sin tillit. Jag har några som växer sig på mig, som jag sakta men säkert släpper in – och jag hoppas att dessa orkar att stå kvar. Jag har två vänner i livet som jag har litar på till 100% Linda är den första och Anna är den andra. Jag skulle kunna lägga mitt liv i deras händer och dom skulle vårda det med sina liv. Detta vet jag, även om jag inte pratat med dessa på några/något år.

 

• Kan du föreställa dig en sund relation? Kanske. Jag vill, jag försöker och jag lyckas i bland ganska bra. Jag jobbar på det.

• Är det svårt för dig att ge eller ta emot omvårdnad? Att visa tillgivenhet? Det är svårt att ta emot omvårdnad men absolut inte att ge. Svårt att visa tillgivenhet har jag i bland.

• Klänger du dig fast vid dem du bryr dig om? Förr i tiden gjorde jag det. Inte längre. Jag orkar inte det. Dom jag bryr mig om, vet om det och så är det med det.

Jag har flyttat runt en hel del i mitt liv och har pågrund av det blivit sårbar till nya relationer för att det har hänt för ofta att jag börjar att närma mig en människa, så har det varit dags att flytta och på äldre dagar skapar man inte nya relationer på samma sätt som när man är yngre.

Nu har jag bott i min nya stad i drygt 1,5år och än så länge har jag ingen riktigt, riktigt nära vän. Det är inte alls så länge sedan som att jag började att öppna upp för tanken på riktig vänskap. Mot mina vänner och andra som jag tycker om är jag en närhetsmänniska. Jag tycker om kramar, pussar och klappar. Jag tar på och visar min omtanke och kan från vissa ta emot omtanken som visas tillbaka.