Min förövare

En älskad pappa, son, bror, make och kollega, en helt vanlig man. Min pappa var inte en pedofil som vi ser pedofiler när vi tänker oss hur en sådan ska se ut, han ser ut och är som vilken annan välfungerande man som helst och är super lätt att älska, för det är sån han

Konstig

Att vara den som varit utsatt för sexuella övergrepp är tungt nog men att samtidigt bära en känsla av skam och skuld gör visa stunder så outhärdliga att jag mår, konstigt. Jag inte förklara det med bättre ord, jag har inte ångest, jag är inte nere och låg, jag är inte arg. Jag är inte

Egentid

Egentid är hur viktigt som helst för mig. Jag borde byta ut soffan mot en promenad, gymmet eller simhallen, men jag har så många borden i livet och att träna/motionera är ett sådant “borde” som är livsviktigt men som i perioder är jätte svårt att göra något åt. Som tur är vet jag varför, det

Elaine Eksvärd

I alla år har jag ursäktat min pappa och hans beteende mot mig genom att säga: det var ju inte så farligt. En helt vanligt dialog ur mitt liv- innan jag började i terapi: Hen: ”Så du älskar din mamma, men har du ingen kontakt med din pappa?” Jag: ”Inte längre, han var inte en

Pandoras box

Rädslan för vad som finns i min ”pandoras box” håller ett hårt grepp om mina logiska tankar. Öppnar jag lådan endast lite kommer en storm av undanstoppade känslor, redo att angripa mitt sinne från alla möjliga håll så att jag inte hinner värja undan. I stället stänger jag lådan, tejpar den och ser till att