Prata om sexuella övergrepp

När jag var liten var det ingen som förde samtal om mina rättigheter som barn, rättigheter till integritet eller att det är okej att säga nej. Tvärtom fick jag ofta höra från vuxna vad som förväntas av mig och hur jag bör agera i olika situationer.

Hade jag fått min magkänsla (om att pappas sexuella övergrepp inte var okej) bekräftad hade jag åtminstone haft en chans att säga nej eller kanske samla mod till att berätta för någon.

När jag blev tonåring (när pappa blivit dömd i hovrätten) började jag agera på alla känslor jag stängt in, mot mig själv. Jag började skära mig på armar, ben och mage. Jag började röka, dricka alkohol och vara intim utan att egentligen bry mig om vem jag var med.

Jag skolkade och tappade respekt för vuxna. Då fick jag veta att mitt beteende var bekymmersamt, att jag måste skärpa mig. Jag fick återigen veta vad som förväntades av mig, men det fanns ingen som förstod vilken typ av stöd och hjälp jag behövde. Så jag gjorde det enda rätta och tog mig själv från ett infekterat liv och rymde hemifrån. Jag ville överleva.

När jag blev äldre tonåring pratade jag vitt och brett om de sexuella övergrepp pappa utsatt mig för. Jag gjorde de flesta i min omgivning mycket obekväma, för att sexuella övergrepp är obehagligt att prata om men inte i närheten av lika obehagligt som att ha varit utsatt för det. Dock var det så många som “uschade” mig, så många som uttryckligen sa “nej, fy, jag vill inte ens tänka på det”. Så jag blev tyst och kvävde mig själv återigen.

När jag var ung vuxen var jag sjukskriven i 5 år på grund av depression. Jag led av posttraumatiskt stresssyndrom (ptsd) och hade då en sambo som önskade att jag tog hjälp av medicin, för att han inte orkade hålla mig ovanför vattenytan själv. Jag är än i dag lite förvånad över att jag inte skred till verket och faktiskt tog mitt liv. Det var så nära. Jag fick kontakt med en psykolog och började äta medicin. Jag pratade med den psykologen om pappa och vi kom mig lite in på livet och då först förstod jag att min pappa var (är?) pedofil.

När jag blev vuxen började jag skriva om sexuella övergrepp och träffade världens bästa psykolog. Mina ord kan ingen tysta. Jag fortsatte att skriva och fick respons, jag pratade om det och även om många fortfarande ryggade tillbaka, så stod några kvar och lyssnade. De lyssnade och pratade om sexuella övergrepp med mig, med andra.

För så här är det: Vi måste prata om det, det är bokstavligt talat livsviktigt! Du behöver inte varit utsatt själv, du behöver inte ha barn, du behöver inte känna någon som varit utsatt för sexuella övergrepp, du behöver inte ens relatera för att prata om det.

Din röst kan ge en annan människa sin röst tillbaka. Den kan även bana väg för att ett barn ska få sin röst hörd.

Din röst kan rädda liv.

Published by Släpp Skammen

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en närstående som barn och jag var tyst i många år, inte längre. Jag vill med min historia, vara en tröst, en väckarklocka, ett stöd och kanske en annans styrka. Att prata om det är en förövares värsta mardröm och jag har för avsikt att aldrig mer vara tyst. Skammen skall släppas och vi gör det tillsammans.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: