En piss i Mississippi

Under alla år som pappa förgrep sig på mig kände jag i magen att det han gör egentligen är fel. Jag kände att han var gränslös och att det var fel. När han bad mig att vara tyst och inte berätta vår hemlis, visste jag egentligen att det var fel. Min magkänsla var det enda jag hade att lita på.

Jag var ett barn, till en början väldigt liten och var utan ord. Då ingen ingrep började jag tvivla på min magkänsla. När jag blev äldre fortsatte jag att tvivla på min magkänsla eftersom att pappa fortsatte att utföra sexuella handlingar på mig samt hans fru ”kom på oss” och ingen ingrep.

När jag började i skolan visade jag att så gott jag kunde utan att avslöja vår hemlis men ingen ingrep.

Det var tillslut bara jag och min magkänsla kvar. Den var där, men den gjorde ont och var inte till någon nytta. Jag tvivlade på den, på mig själv.

I dag vet jag bättre och att min magkänsla är den som fått mig att agera så pass att jag kommit ”ut på andra sidan” levande.

Mississippi då?
Jo, jag kan få en känsla av att något är off i mina relationer som är mig nära och oavsett om det egentligen kan anses vara en piss i Mississippi så är det hela Mississippi för mig. När jag ställer frågor ”om det är något” och jag får ”nej det är inget” – kan jag inte släppa det förens min magkänsla blivit bekräftad. Jag vill aldrig mer tvivla på den och mig själv.

Med det sagt, jo det finns fortfarande känslor som nästan är fastetsade i själen. Kanske kommer alltid vara så.