Separation

Jag ska separera från den man jag varit tillsammans med i 11 år och som hjälp mig att bygga mig själv, hittills. Många av er vet redan detta. Jag har dock inte skrivit, sagt eller pratat så mycket om det av olika anledningar men jag tror att jag och mina känslor behöver ta lite plats.

Även om beslutet var mitt att fatta inledningsvis, är det ett gemensamt beslut. Det är ingen som sårat någon, ingen som gjort illa någon utan det är kärleken som fattas oss.

Jag och Mattias har olika processer att ta oss igenom och sörjer separationen olika och har således olika behov. Att separera från den person som alltid varit där i alla lägen är läskigt och stundvis känner jag mig oerhört ensam, rädd, orolig och ängslig.

Jag är 37 år och ska för första gången stå på egna ben, på riktigt och jag gör det i en stad där allt jag har, är gemensamt med honom. Min mark som jag står på gungar och jag gungar med den. Det är också i sin ordning, jag behöver gå igenom detta, behöver känna och möta vad än jag hamnar framför.

Jag är inte ensam, jag vet det. Jag har älsklingar, vänner och familj som finns för mig men, ibland kryper ensamheten i separationen fram.

Separationen för med sig mycket glädje, hopp, pirr, längtan och nyfikenhet med, men, just det här blogginlägget får handla om känslorna i dag. Ensamheten och rädslan att klara mig själv.

Mitt liv som jag nu lever istället för att bara överleva för med sig herrejösses mycket känslor och jag har lovat mig att inte neka mina känslor. De är välkomna oavsett och ibland behöver jag sätta ord på dem.

Jag är rädd.