Under 2018 har jag bantat ner Stress, Skam och Smärta. Min årskrönika kommer därför i tre delar. Sist ut (men inte minst), Smärta.
2018 var mitt fysiskt tyngsta år (137 kg som mest). De få gånger jag försökte röra på mig fick jag så mycket smärta. Först den fysiska, om jag inte de facto vrickade fotlederna så fick jag sendrag i ryggen och efteråt kom smärtan i mina knän.
Den mentala smärtan var ren och skär ångest(och skam) över en mängd saker, stora som små, exempel: ”jag vet inte om den här stolen håller för mig”, ”jag kommer inte att kunna sitta där, jag får inte plats med magen”, ”nej, jag kan inte vara med på det där, jag är För stor” – ja listan kan göras oerhört lång. Längst, längst in i mig bor en enorm rädsla för att känna mig fin. För längst där inne, sitter lilla jag och vet vad jag får utstå om jag är fin, sexuella övergrepp.
Jag tog mitt livs bästa beslut om att göra en gastric bypass och kan redan röra på mig utan att få ont, vricka fötterna eller få sendrag i ryggen. Jag får mer plats och är inte lika rädd att stolar ska gå sänder. Jag har lång väg att gå, framför allt mentalt, där jag vill ge mig själv lika mycket värme och kärlek som jag ger er. Jag och min psykolog har det viktigaste jobbet framför oss. Jag ska hämta hem mig själv 2019, och kliver in i år 2019, 23 kg lättare.
Innan jag avslutar denna årskrönika vill jag berätta för dig att medan jag skrivit idag har mina tårar trillat, i bland stora, i bland små och varenda tår är av stolthet, för mig själv. Jag har kämpat, så hårt, så länge och så himla mycket och 2018 är det år där jag verkligen fått känna av resultaten av detta.
Herregud, vad bra jag är!
breviparopus.wordpress.com 