Min ensamhet

Jag älskar min ensamhet och har stort behov av egentid, men ibland så skapar ensamheten ett eko av mina tankar och känslor och det är det, som gör att jag känner mig så väldigt ensam. Jag kan inte dela med mig av allt, jag behöver min integritet och att vara i mina känslor ensam, utan att för den delen vara ensam. Jag vill klara av att vara sårbar för dem i min närhet, på riktigt sårbar. Jag ser sådan styrka i dem som kan det och jag känner mig avundsjuk.

Jag går igenom en tung process tack vare min viktminskning och även om min kropp, alltså rygg, knän och fötter hurrar för vart enda kilo jag tappar, skapar viktminskningen en känsla av ”nakenhet” och osäkerhet. Vem är jag ens utan mitt fysiska skydd? Hur kan jag jobba på att faktiskt tycka om mig själv, på riktigt, utan filter och bra vinklar, jag menar på riktigt, genuint.

Jag har min psykolog, han är grym, utan honom hade denna process inte ens varit där den är. Tack och lov för honom.

…Tre timmar senare.
Sambon ser att jag sitter och skriver detta inlägg och att jag funderar och ser ut som att det är något, vilket det ju är. Jag säger ”jag vet inte” och får tårar i ögonen, jag vill inte dela, jag vill inte gråta, jag vill inte bli tyckt synd om, jag vill vara själv men han släpper mig inte. Så jag lägger ner locket på laptopen och vi pratar, jag blir ledsen, han försöker stötta och lyssna, förstå och vara ett bollplank. Det slutar med att jag tog tag i en tanke jag haft ett tag.

Det här med att dela med sig, att kommunicera, att se förbi ens rädslor är jobbigt ett tag, tills att det ger styrka. Jag behöver inte vara ensam. Tack älskling!