Arg

Om din pappa skulle knacka på hemma hos dig, hur skulle det vara?
Frågade min psykolog i går. Jag blev ställd av frågan och den startade upp en hel del känslor. Först kände jag mig ledsen och att jag skulle vilja berätta hur ledsen han gjort mig och hur enormt besviken jag är på honom.

När jag väl berättat det, kom jag på att pappa kommer att säga som han alltid gjort, att han ju inte gjort något, utan att det är min mamma som hittat på allt och tutat i mig en massa lögner. Då ersattes mina tårar med ilska.

Jag är arg för att han aldrig erkänt det han har gjort. Han har suttit i fängelset för en del av det han gjort mot mig, han har ”fått sitt straff (8 månader)”. Jag är arg för att han lever sitt liv, med sin familj, mina yngre syskon, och sina grannar, deras barn och barnbarn, dömd sexualbrottsling, en (som åtminstone var) pedofil och verkar ha det så bra så.

Jag är arg för att han skadat så mycket i mig, arg för att jag är den som dras med olika bekymmer, som till exempel min övervikt. Mitt fett är min trygghet, det hjälper att behålla muren. Jag känner mig aldrig naken, fastän att jag är naken, det har varit det käraste jag har. Utan mitt fett, kommer människor närmare och jag känner mig skyddslös. Skyddet jag började bygga som litet barn när pappa skändade min kropp.

Det är 22 år sen vi sågs sist, pappa och jag och jag har byggt upp så pass mycket inom mig att skulle våga säga att jag är ledsen och arg på honom. Jag har funderat många gånger på att skriva ett brev, men det slutar alltid med att jag förminskar mig själv. Nu kanske det skulle bli annat.

Vem vet, du kanske läser min blogg pappa? Du var fräck nog att skicka en vänförfrågan på facebook för några år sen, så, du kanske har koll på mig i det tysta? I så fall, vet du redan hur mycket du har gjort mig illa.

I dag pendlar jag mellan ilska och sorg, terapin och min psykolog tar mig aldrig vart jag vill vara, men istället vart jag behöver vara (jag har världens bästa psykolog!). Jag behöver inte min fettmur längre, jag kan säga, nej och stopp min kropp själv nu. Att verkligen vara naken, fysiskt såväl som fysiskt får och vill jag öva upp.

I slutet på terapisessionen i går övergick min ilska till kämpaglöd och styrka och den gör att jag kan åka runt och föreläsa och göra det jag kan för att förhindra att fler barn utsätts för sexuella övergrepp. I morgon ska jag till Avesta och föreläsa för blivande kvinnojourstjejer, hjältinnor i min värld.

Tack för er, ha en fin helg!