Utbränd, bränd, överhettad hjärna och andan i halsen. Jag är på språng, på väg och springer, runt runt, i vild panik. Vägen går åt vilket håll jag vill men vid varje vägslut står det okända och väntar. Kommer det att göra ont, kommer det att sluka upp mig så att jag upphör att existera? Kommer jag att försvinna?
En tablett omeprazol och ett påklistrat leende får dagarna att passera obemärkt förbi, det var ju tisdag nyss. Jag vill berätta om hur jag mår, men jag orkar inte berätta om hur jag mår. Jag vill bli ignorerad och lämnad ensam, men jag vill synas och bli validerad, jag vill bli omhändertagen fastän att jag sparkar bakut.
Prioritera bland alla prio ettor, jag måste vara smart, logisk och pragmatisk, vad ger mest för minst tid och är mest effektivt? Jag måste tänka på min framtid, mina stora mål och samtidigt vara här och nu. För att fortsätta bli hel behöver jag stirra skräcken i vitöga och förstå att jag är starkare än den.
För detta är bara en dag, på en vecka inte 100% av tiden. En annan dag har hjärnan svalnat och andan saktas ner. Pulsen är i normalläge och jag har mina prioriteringar som heter både ett, två och tre.
– angående att jag en gång varit sjukskriven för utmattningsdepression och att det är för lätt att komma tillbaka till samma mönster en hade Innan utmattningsdepression blev ett faktum. Jag lyssnar bättre på mig själv i dag men har mycket att jobba med än. I går hade jag terapi och i dag bubblar känslorna efter det samtalet upp.
Jag är i min process fortfarande, även om jag ser ut att må förträffligt, så gör jag inte det alltid. Jag kliver in i en roll, för att klara dagen de jobbiga dagarna. Jag vill vara ärlig. Jag vill släppa min skam och det gör jag för mig själv och tillsammans med alla er.
Tack!
breviparopus.wordpress.com 