Utsatt & ensam

I varje föreläsning jag har berättar jag att jag är i min process fortfarande och att jag kommer att vara i den i år framöver, det betyder dock inte att jag inte är ”klar nog” för att hålla mina föreläsningar. Däremot betyder det att jag behöver jag lära mig att ta hand om mitt sårbara jag. Det gäller i alla situationer men nu pratar jag omkring föreläsningarna då de är de situationer som jag är som mest sårbar om jag räknar bort terapin, den gör mig sårbar på ett helt annat plan.

I dag hade jag terapi och jag pratade med min psykolog om detta men utifrån min egna analys som jag tyckte var fullständigt logisk och bra. Jag menade på att jag behöver ta hand om mitt lilla jag, lilla Anneli , som är den som får bära den tyngsta delen av föreläsningen, de faktiskt sexuella övergreppen och hela den processen. Medan den andra delen av föreläsning får den lite äldre och tuffare Anneli ta hand om.

Efteråt, gör jag ingenting med min sårbarhet, jag sätter på ett utnött plåster och tuffar vidare i livet och när jag tappar plåstret, sätter jag dit det igen och det är så använt att det faller av hela tiden medan jag motar bort lilla Anneli som kommer med den där sårbarheten. Som att jag inte vill veta av henne. Jag är rädd för henne. (men det är ett annat inlägg)

Min psykolog frågade mig om det egentligen går att separera mitt lilla liv från mitt stora liv, vilket det ju faktiskt inte gör, jag är en Anneli. Men, jag gör så med mycket som blir känslomässigt jobbigt, jag delar på det- jag gör en så kallad ”splitting” och har så gjort i hela mitt liv.

I mina föreläsningar öppnar jag mig och sätter mig i en otroligt sårbar situation, för att sedan gå till min ensamhet och den ensamheten behöver jag bryta och det är makalöst svårt. Jag passade dock på att ”testa” min sambo efter terpin genom att fråga om han vill följa med till Avesta en lördag i oktober. Det finns ingen vinst för honom, han får åka bil 1,5h ca och roa sig själv i 2-3h och sen köra bil i 1,5h igen, enbart för att Jag inte ska vara ensam efter min utsatthet och- han sa ja.

Hans ja fick mig till tårar, jag blev så lättad att han sa ja, utan att jag behövde motivera eller komma med ”morötter” eller annat. Han frågade varför och jag mumlade genom trörjan ”för att jag inte vill vara ensam”. Det är svårt för mig att be om hjälp utan att ge något tillbaka. Jag klarade det i dag, men vet inte hur jag kommer att hantera det nästa gång min sårbarhet är närvarande och vill ha sällskap.

Jag gör mig själv ensam, för att det är det tryggaste jag känner till.

Processen fortsätter, tack för att du har läst.

PS, Mina föreläsningar är en del av min process och tillsammans med er som lyssnar skapar vi förståelse, minskar på ensamheten, skammen, tabut och mycket mer bra saker för varandra, barnen som är barn nu och barnen i framtiden så min sårbarhet är positivt väl på plats. DS.