Super-styrka

Jag undrar om den sorg jag bearbetat det senaste året börjar att övergå till ilska. Eller om min rädsla för att släppa ut sorgen helt tar över och att känslorna istället känns som ilska. Det kan också vara en kombination.

Jag behöver min psykolog, det är en av sakerna som ska bli skönt när rutinerna är åter efter ledighet, mina terapisessioner kommer tillbaka.

Jag drömmer just nu om vidriga saker och när jag gjorde det förr vaknade jag upp med kraftigt illamående och en intensiv ångest. Nu vaknar jag upp förbannad. Jag är arg tamigfan, på alla vidriga män som tafsat på mig. Pedofilpappa visade mig vägen: män får ta på mig utan att jag givit mig samtycke.

Med ilska kommer en annan sorts styrka, att säga NEJ. Att det är nog, att man inte får ta på mig om jag inte vill. Jag känner att ilskan i mig omvandlas till någon sorts super-styrka, den växer. Jag inte plockat fram den ännu, men jag föder den så att den ska växa.

Att vara arg gör mig också klarsynt, jag ser hur skevt samhället är män och kvinnor emellan är och jag har ingen lust att delta i det sjuka men har inget val. Mer om detta i ett annat inlägg, men vita medelålders män asså, ursh! Neeeej, inte alla män, men detta VET alla män om, så det är sista gången jag skriver: ”inte alla män” ok??

Jo, jag tror min ilska gör mig gott ändå, den är bra för min integritet och för min självkänsla.

Det här är bara början..