Svart

Att ha ett tungt och mörkt (ibland svart) sinne har varit en stor del av mig. Jag har maskerat det hyfsat bra dock och framställt mig utåt sett som en glad pingla, som är redo att ta över världen när helst hon önskar. Visst har jag haft glada dagar, när det känts som att jag varit på toppen av världen. Oftast har det varit i samband med någon form av prestation.

Hemma dock, när ingen ser har jag varit svart som synden. Självhatet har man kunnat ta på. Mitt glada, mottagliga, positiva, öppna och ödmjuka jag har jag lämnat utanför mitt hem- min borg. Någonstans har jag behövt få andas ut. I perioder har jag ansträngt mig extra för min sambo, för att han ska slippa ätas upp av mitt mörker men det har fallerat, varje gång. Det har inte kommit inifrån eller varit ärligt.

Det är egentligen bara tre stycken som har fått se stora delar av mitt verkliga jag, en före detta pojkvän (vi var tillsammans i sex år och i minst fem av de åren var jag sjukskriven för depression), min nuvarande sambo och min psykolog. Jag har en smärta jag bär på som jag har begravt så djupt och den är jag livrädd för att släppa fram. Jag är inte där än.

Jag har släppt in ljus och blivit mer balanserad de senaste två åren, tack vare terapin och, tack vare min sambo, som står vid min sida.

Tack vare min pedofil-pappa och de sexuella övergrepp han utsatt mig för tror jag att jag alltid kommer att ha dagar när mörkret drar in, när jag tvekar på allt, när jag gråter hejdlöst, när jag slår på mig själv och mitt värde. Jag har kommit så pass långt att jag tar emot dessa dagar och låter dem stanna. Jag skjuter inte ner dem i någon mörk källare.

Det är framsteg.

Jag gör framsteg, jag känner och även om det jag känner nu är tungt och gör mig gråtmild, så, är det framsteg. Jag påminner mig om att det är okej.

Jag är okej.