Att nu försöka finna mig själv i relation till andra människor när jag varit en ”normal” person, sett utifrån hur andra är utåt är en sjuhelsikes resa. Sett utifrån hur andra behandlar andra människor, hur andra är i sina relationer, hur andra har sina relationer, hur media och på senare år, socialmedia framställer relationer. Allt som bidrar till en norm, där har jag ställt mig och varit, utan att egentligen förstått varför.
Jag har inte varit lyhörd mina behov, tankar eller känslor. För det första så har känslorna knappt varit mina (de har tillhört normen och varit levande begravda) och för det andra så är normen inte min norm. Jag trivs inte i den, överhuvudtaget. Faktum är att jag vill kräkas på den lite. Normen är, ur min synvinkel i mångt och mycket, oärliga fasader vi matas och matar varandra av och med.
Jag blir snart 37 och känner att jag är lite av en rebell. Jag pratar, offentligt, om saker som enligt normen är tabu: mina svagheter, mitt sex och min samlevnad, mina smärtor, mina misstag, mina motgångar, och mina sår (notera mina: jag skulle aldrig bryta ett förtroende!). Jag söker efter min egna norm, där jag kan trivas utan att känna att jag kliver in i en roll som håller mig fången. För det är så jag har känt mig, som en fånge av normen.
Det är helt okej att hoppa av mitt tåg om man tycker att jag är för rebellisk, jag tänker fortsätta forma mig själv utifrån mig själv för att jag och “normen” har gjort slut.
Med det sagt, är pausen för slapp skammen över och jag ser framemot en intressant och lärorik höst med allt vad det innebär. Jag kan börja med att säga att ni kommer att få se mycket mer av min mamma under ”Släpp skammen”.
Stay tuned!
Kärlek!
breviparopus.wordpress.com 