Jag ska demolera dig, syna dig och gå igenom bit för bit till att jag är redo att släppa dig. Jag ska besöka de mörkaste minnena och använda min inre dynamit för att spränga hål i dem så jag en gång för alla kan släppa ut mitt ensamma lilla livrädda jag.
Jag vill så gärna visa henne att världen inte är farlig längre. Jag vill berätta för henne att hon alltid varit starkare än monstret som tog på hennes smala flickkropp i upphetsning. Jag vill visa henne att hon inte är ensam, att det finns människor som älskar henne, innerligt och med gränser och respekt.
Mitt lilla jag sitter inkapslad i lager på lager av fett. Mitt älskade skydd, min mur, min räddare i nöden. Jag ska släppa taget. När jag hämtat lilla jag så ska jag säga hejdå.
Tills dess att jag når mitt djupaste och sprängt hål för att ta mitt lilla jag i handen, får jag börja med små övningar. Så som att se mig själv i spegeln och tycka att jag är vacker. Att göra det utan ursäkt, orsak eller jante.
Jag ser på min vuxna, stora kropp och sörjer både den fysiska smärta den ger men även den psykiska. Att bära tungt länge sliter. Separationen mellan mig och min mur har redan startat.
Jag är redo nu.
breviparopus.wordpress.com 