Jag är inte jätte långt ifrån att nå kulmen av 3,5års-terapiarbete, jag är mitt i livet och har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut och är fullkomligt livrädd. Så långt jag kan minnas har mina tankar alltid legat både ett och två, tre, fyra, fem steg före nuet. Jag har haft full kontroll och på så vis skapat min egna trygghet. Mitt kontrollbehov har tjänat mig gott, herregud, jag har överlevt!
Att jag har en sådan stark överlevnadsinstinkt glädjer mig, men mitt liv handlar inte längre om det. Det handlar om att leva och det är stor skillnad på det. Det betyder också att jag inte kan, vill eller bör ha kontroll på allt runt omkring. Att vara i sådan kontroll som jag varit förr gör mig trött, kall, beräknande och dit jag vill inte igen.
Att luta mig tillbaka och låta saker ske är alltså inte min melodi, alls. Nu dock, kan jag inte göra annat, det är stora element jag inte kan påverka. Eftersom att jag aldrig lutat mig tillbaka och släppt kontroll över mitt liv har jag 0 referenspunkter att ta fasta på. ”Det kommer att gå bra” ja, jo. Mest troligt, det brukar göra det för mig men, jag vet inte.
Eftersom att jag nu är där att jag är utan kontroll är jag ängslig, lite ångestfylld, orolig, ledsen och osäker på det mesta- och de flesta. Det är inte konstigt, sa min psykolog i dag och jag litar på honom. Så, älska mig mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest. Jag reser mig snart igen, lita på det.
breviparopus.wordpress.com 