Utmattningssyndrom

Jag är inte hel. Det kanske ser så ut för att jag fotar när jag är ute och poar på i trådgården, när jag umgås med människor, när jag föreläser och när ni möter mig med ett leende på läpparna och är nära till skratt. Nu ska veta det att hälften av min tid ligger jag som en slakt i soffan och ser ut som på bilden.

Och när jag ligger där i soffan med flottigt hår och luktar lite unket har jag en tung filt över mig, fysiskt såväl som psykiskt. Den psykiska filten är dåligt samvete, den ligger tung för att jag borde göra saker. Jag borde orka mer, oftare och längre. Borde, borde, borde. Jag ber om ursäkt till mina nära för att jag inte orkar saker. Den fysiska filten är för att gömma mig. Vem vill vara nära den unkna gråa stressklumpen?

Det här är inte den kvinna jag känner till. Hon är arbetsför, alltid, hon är en karriärskvinna, driven, snabb- och lättlärd. Men, hon tog fullkomligt slut.

Det är bättre nu, mycket bättre faktiskt, jag är inte 100% slut, bara 50%. Nu är jag mer lyhörd till mina inre behov, även om jag skäms för att just jag skulle hamna ”här”. Jag har varit fördomsfull mot andra som varit ”där”.

Jag skriver i procent för att det är vad min sjukskrivning varit i och är. Jag är enormt tacksam till min arbetsgivare, företagshälsovården och försäkringskassan som har hjälpt mig att bli bättre och som hjälper mig att bli bättre. De är och har varit tillåtande med en förståelse för mina behov, ibland bättre än jag själv..

Det finns ljus, energi och hopp, men jag är inte hel. Inte än. Just i detta nu är jag nästintill tom. Det som gör att det finns lite energi är att jag trots allt, finner min lycka i allt som är. Att få utmattningssyndrom kan vara det bästa och sämsta som har hänt mig. Jag har förstått att jag är viktig.

Jag skriver om detta officiellt för att släppa taget om skammen. För det har jag haft, att bli utbränd har varit så makalöst skamligt för mig. Det är det fortfarande men inte lika mycket nu som för några månader sen. Jag står ju bakom #släppskammen till 100% och jag tycker inte att man ska skämmas för dåligt mående.

Jag tycker vi ska prata ännu mer om det så att inte psykiskt ohälsa är förlagt med skam.

Har du några erfarenheter av utmattningssyndrom? Hur får du energi?