Inte min upphetsning

Jag har varit så trött sedan terapin i torsdags förra veckan, i bland tar den så hårt och så djupt att jag i bland glömmer bort att andas för att tankarna och känslorna springer på i en väldig fart. Den känslan jag möter i mina dagar och i mina nätter är skam.

Jag tycker det är så vansinnigt skamligt att uttala orden som rubriken lyder högt. Jag skäms nå så grönj*vligt. Det är inte min skam- jag vet. Det jag skäms över är inte mitt fel. Jag var bara ett barn. Trotts detta är det skam jag känner.

Min sexuella upphetsning har aldrig varit min, det är pappa som har ägt den och som äger den. Han lärde mig hur en sexuell upphetsning skulle kännas- han tog något som ska vara mitt, något som ska vara något fint, härligt och naturligt och gjorde om det till något smutsigt, skamligt, äckligt och fel.

Jag har svårt att prata om detta så jag börjar att skriva om det. Jag har öppnat upp för samtal om detta med min psykolog och därför klarar jag av att ta till orden och dela med mig. Jag blir också lite arg, arg på att JAG skäms för detta. Därför skriver jag om det. Jag ska inte skämmas, ta mig tusan!

Att släppa skammen, att lägga den på den som ska ha den, att ta tillbaka min rätt till min kropp och allt den kan erbjuda är viktigt för mig i min process, men också viktigt för dig som läser och som kan relatera till skam och vikten av att släppa den.

Jag skriver för både mig och dig.