Det här med vikten

Det här med vikten, är en riktigt slem-skitbobba, ett ämne jag skyr som pesten, ett ämne fullt i så sjukt mycket skam att det inte är klokt. Skammen och ångesten över alla mina kilon som är för många ligger och pyr och håller mig och min utveckling tillbaka. Ont i själen gör det.

Jag är inte nå bodypositive, eller trygg och lycklig i min övervikt. Den gör ont- alltså, fysiskt ont. Det tar på och i kroppen, på mina knän, den begränsar min fysiska rörelse. Den är ett jävla helvete som jag tampas med, varje dag, varje timme, varje minut. Jag orkar inte låtsas nå mer om problemen, de äter upp mig inifrån. Jag smärtar nå så oerhört.

– Men gör något åt det då?
Jag gör det, jag går i terapi, jag läker med och hos min psykolog, men ämnet, åh, det är så mycket smärta att det tar tid, i torsdags för två veckor sen pratade vi om den och jag blev jätte ledsen, jag tycker inte om att bli så ledsen, men jag behövde bli det. ONT gör det, som att min övervikt är ett stort öppet sår som blöder och när jag tänker på det eller pratar om det är det som att man strö salt i såret. ONT.

– Men du är så fin som du är?
Mitt behov att gå ner i vikt handlar inte alls om mitt utseende längre, jag har passerat det stadiet, för länge sen, det handlar om min hälsa. Jag tycker inte att graden på utseende sitter i antalet kilon på kroppen, på någon.

– Men, ät mindre och träna, så blir det bra?
Jag är utbildad hälsocoach och jojjobantat i hela mitt vuxna liv JAG VET. Säger du det till mig nu kommer jag att svara på tal- och det är inte kul för mig och sannerligen inte för dig, tro mig. Ber jag inte om råd, ge det inte till mig. Ps: Jag har ätit lchf- det är en mirakeldiet jag trivdes bra med och gick ner i vikt med, men det är ingen lösning för resten av mitt liv, vilket jag är ute efter. Ds.

– Men något måste du göra ju?
Ja, jag har begränsat mitt kaloriintag från 3700 kcal till knappt 1100 kcal/dag. Jag har tid hos kirurgen i Hudiksvall i april för samtal om framtid, om dieter, om eventuellt operation och annat (typ hälsohem).

Ett beslut jag fattat för mig själv, för min hälsas skull, för min framtids skull. Blir det operation är det inte min lösning på övervikten, men ett hjälpmedel för den, precis som vilken diet som helst är.

Det är i terapin jag gör det tyngsta jobbet i alla fall. Det är där jag läker. Så, då har jag plockat ut lite av min skam för i dag. Tack för att DU respekterar mina egna val och inte dömer mig nu. Jag är för viktigt för att ignorera min smärta.

Tack för din tid.