Många frågar mig vad för typ av frågor eller vad för av reaktioner får jag på mina föreläsningar och jag känner i stort att det som sker under mina föreläsningar, stannar där. Mina åhörare får naturligtvis prata så mycket de vill, men jag vill att man ska känna sig trygg med att komma till mina föreläsningar och våga ställa frågor utan att vara rädd för att jag ska sprida det vidare i offentligheten.
Det är en fin och känslig stund mellan mig och mina åhörare och jag vill respektera vår tid tillsammans och låta frågor och tankar stanna där och i mina tankar och i mitt hjärta. Dock är det vissa frågor som släpar sig med i mitt huvud, sådana jag besvarar så sakligt och bra jag kan, men de ligger i mig och gror i mig och jag funderar på dem.
Vad gör man om man misstänker att ett barn utsätts för sexuella övergrepp, men inte är säker på det och man inte vill sätta igång en hel karusell, för tänk om det är fel, vad mycket vi ställer till det för en oskyldig människa?
Det är minst tre barn i varje klass om 30 barn som utsätts för sexuella övergrepp, det är inte minst tre vuxna på en arbetsplats om 30 anställda som felaktigt anmäls för sexuella övergrepp.
Varför är det så enkelt för vuxna att vända andra sidan till och tänka att det inte ”är vår sak att hantera” ? Istället för att hjälpa ett barn. Har vuxna alltid varit så egoistiska att vi håller varandra bakom ryggen medan barnen far illa? Jag har ju den erfarenheten och det var för 25år sedan. Har samhället inte kommit längre?
Jag skulle vilja att frågeställningen såg ut så här i stället:
Vad kan jag göra om jag misstänker att ett barn utsätts för sexuella övergrepp?
Då skulle jag svara, var modig och tänk på barnet i första hand och gör en anmälan. En vuxnens heder får aldrig komma i vägen för ett helt liv- för det är så skadad ett barn kan bli av sexuella övergrepp.
Det är dessutom så att personal inom polis, skola, hälso- och sjukvård är skyldiga enligt lag (SOL 14kap, 1§) att anmäla om de misstänker att barn (0-18år) far illa eller riskerar att fara illa. En orosanmälan kan du till och med göra anonym om du är privatperson
Rädda barnen har tagit fram mycket bra material och ett av dem är ”Orolig för ett barn” och de är en vägledning i hur vi som vuxna kan göra om vi är oroliga för ett barn.
Jag vet att jag i detta inlägg har ställt obehagliga frågor, jag vet att vi är duktiga i Sverige på att “sköta oss själva och skita i andra” och jag vet att det inte är av ren och skär ondska som vi vänder andra sidan till. Jag förstår att det är rädsla för sitt egna leverne, att göra fel och ställa till det och i värsta fall hamna i konflikt med någon “i onödan“. Jag fattar detta.
Jag måste dock kliva bort från det, ställa dessa obehagliga frågor, svara “tänk på barnet i första hand!” och sticka ut hakan och ta kampen- för att jag vet också och ni där ute är många med mig som vill ha min knuff, som vill ha min kunskap och information, som vill ha mina ord och min trygghet i detta ämne. Ni är många med mig som kämpar för barnen och fler blir ni.
Barnen framför allt.
breviparopus.wordpress.com 