Jag har varit väldigt ledsen sedan i torsdags. Ämnet övervikt och mitt varför gör ännu så ont att jag inte riktigt kan prata om det (med känslorna aktiva) för att jag är rädd att gå sönder. Jag gör inte det och går jag sönder är det också okej, men nej, jag är inte där än. Allt har sin tid och jag har börjat ”sniffat” på ämnet, jag låter det vara så.
Jag är inte lika ledsen i dag, jag kände att sorgen hade lättat en aning i morse när jag vaknade och ersatts med något som närmast kan beskrivas som glöd. Jag får en kämparanda inom mig så blir enorm att jag känner mig som en superhjältinna med superkrafter.
En av mina superkrafter är min inre styrka som tar sig uttryck när jag bland skriver om mina erfarenheter av sexuella övergrepp och incest, när jag står upp framför folk och pratar om mitt liv. Jag står stadigt på marken och känner att ingen någonsin kan ta ifrån mig mina superkrafter.
Jag tycker om min själv när jag omfamnar min sorg och låter den vara där den är för när den lättar blir jag än starkare, mina superkrafter än tydligare. Jag sörjer och kämpar för henne på bilden, en ung jag som ännu inte vågade säga nej, en ung jag som gjorde allt för att överleva för att mitt vuxna jag skulle få en chans på livet. Det om något är en superkraft.
I min nya logotyp finns en symbolen och det är en keltisk symbol för styrka- det är inte för intet. Vilken är din superkraft?
breviparopus.wordpress.com 