Verklighetens kunskapsbank

Då har jag haft min första föreläsning för min “testgrupp” och det var känslomässigt. Innan övade jag framför ett gäng badankor för att träna på att ha publik samt att jag spelade in mig själv och kunde hitta minst tre saker jag ska tänka på: 1: att inte säga “ehhh” när jag behöver sakta in och låta det vara tyst en liten stund. 2: att inte ha händerna i fickan. 3: att detaljer inte är intressanta att höra på om de inte fyller ett större syfte eller innehåller en speciell känsla jag vill förmedla.

Jag får se om feedbacken avslöjar om jag tog lärdom eller inte.

Jag gick in med attityden “det får bära eller brista”. Det handlar inte om att utbilda i ett klurigt ämne, det handlar om att berätta min historia och det gick väldigt bra. Feedback direkt efter var att jag höll den röda tråden, att jag var respektfull mot dem jag pratade om som inte var där. Både jag och publiken fick gråta en liten stund mitt i när känslorna tog över och det uppskattade dem. Jag gav bra information, nya värdefulla insikter och mycket att tänka på sa dem. Jag pratade i en strax över en timme inklusive en paus i mitten.

Jag hade ingen powerpoint, inget papper jag läste på, ingenting annat som kan vara till hjälp i en föreläsning- i går fick dem bara mig. Mycket för att alla (utom en) 15 som lyssnade på mig i går var folk jag känner. Jag tänkte också bara berätta allt från början till slut och sen baserat på frågor och reaktioner bygga en ordentligt och mer uppstyrd föreläsning.

Jag har fått feedback som önskat efteråt som jag tar till mig, som att jag stod i mörkret och att det blev lite väl rörigt ibland, att jag var nervös och att jag inte ska be om ursäkt för att jag började att gråta. Jag ska också ha en riktigt presentaion av mig och berätta vad syftet med föreläsningen är.

Jag fick andra insikter i och med föreläsningen också, dels alla känslor som fick närvara, jag har verkligen kommit en lång, lång bit på vägen. Jag klev inte över min egna integritet och gav för mycket som jag var rädd att göra samt att jag inser att mitt liv fram till nu är en verklighetens kunskapsbank.

Efter att alla hade gått hem från föreläsningen och eftersnacket satte jag mig vid ett bord och lät alla känslor få utrymme. Det var en blandning av alla tänkbara känslor men den största är känslan jag bär med mig är den tjej jag pratar om i min föreläsning har känt som hon har varit en ingenting, och nu är jag någon, en viktig någon dessutom. Det gör ont att blicka tillbaka på och minnas det obefintliga egenvärdet men det är okej, det ingår i sorgeprocessen jag genomgår.

All smärta är inte av ondo.