Föreläsningar

Jag har aldrig haft problem med att skriva eller informera andra om min uppväxt men jag känner att mitt känsloliv är aktivt och närvarande vilket gör att det är lite utmanande att skriva emellanåt. Jag sitter och skriver på föreläsningen och känner. Mina ögon tåras lätt nu när jag sitter och skriver om den ”tuffa och coola” tonåringen som var satanist med självskadebeteende. Jag var så ensam.

Jag var inte tuff och cool, jag var trasig och ledsen, jag bar på sådan otrolig smärta, för att jag inte kunde och vågade prata om det som har hänt.  Det fanns få ingen som klarade av att lyssna. Alla vuxna gjorde vad de trodde var bäst och det var att klappa mig på huvudet och säga att det inte var mitt fel och eftersom att de sa åt mig vad som var bad, vågade jag inte berätta om min skam.

Jag tog hand om mig själv på bästa sätt och det gjorde jag genom att rymma hemifrån, till människor jag kunde relatera till, de smärtade liksom jag. Jag är stolt som en tupp över mig själv, att jag gjorde vad jag behövde göra för att överleva, men jag sörjer också hon som blev efterlyst av Säpo, hon som tvingades till orimliga saker väl på rymmen, framför allt, sörjer jag att jag ens hade behov av att rymma. Hjärta mig.

Förresten, jag har fyra föreläsningar på G och det är så kul! Jag blir glad över att det finns ett intresse att höra om min historia det betyder också att man vågar lyssna och att man vill lära sig mer om detta hemska ämne. Tack till er modiga!