Ledsen

Jag är i mångt och mycket glad över de kunskaper och lärdomar mitt förflutna har gett och ger mig. Jag är en väldigt bra människa tack vare den. Jag är insiktsfull, en kunskapsbank och en inspiration, bland annat.

Trots detta slåss jag med att ha dessa erfarenheter. När andra pratar om skolgången och hur det var att vara ung med alla typiska inslag som tonåring och det är min tur att berätta så är det inte utan ett visst mått av skam.

Förut var det lite skönt att berätta om att jag bott på låst och öppet ungdomsboende, att jag var satanist och efterlyst av säpo. Att jag rymde hemifrån två gånger, att jag började att röka när jag var 11 år och dricka alkohol inte långt därefter: för att ta upp lite av min tonår. Det var skönt för att reaktionerna var som planerat, “ojdå” till följd av tystnad och/eller nervösa skratt då trots allt berättar det med lite humor.

Faktum är att jag nu kan se dessa saker som resultat av vad min jävla pappa utsatte mig för. Jag skar sönder mig själv i ett försök att ta kontroll på min smärta och jag låg runt för att försöka ta tillbaka min kontroll på min kåthet. Allt detta gör mig jätte ledsen- att jag har behövt göra detta för att överleva. Jag är ledsen i dag.

Jag är ledsen för att jag förlorat så otroligt många människor i mitt liv, på grund av hur jag har varit som människa- för att överleva: logisk och pragmatisk. Jag har många vackra människor omkring mig men just i detta nu, när jag är så här ledsen, gör jag mig själv ensam.

För att det känns att det är för sent att gråta över att jag rymde hemifrån för 22 år sen, eller att det är för sent att gråta över att jag missat en stor del av min skolgång.  Mitt nyårslöfte är att börja älska mig själv och ett steg i det är att släppa all min skam. Att skriva om den för min skull är ett steg till självkärleken jag saknar.
Tack för din tid.