Våga fråga

Det talas ofta om att vi, som varit utsatt ska våga prata och släppa skammen. Jag är en stark förespråkare för det. Det är därför jag själv pratar om de sexuella övergreppen min pappa utsatte mig för. Att prata om det hjälper mig att släppa skammen. Men hur är det med det är med att våga fråga?

Det jag stöter på nu när jag är än mer öppen med min historia är att det trots #metoo och alla andra upprop är lite tabu att prata om incest och sexuella övergrepp, där förövaren är en nära anhörig (pappa, mamma, bror, syster, mormor, morfar, farmor och farfar).

Det är som att vi kan prata om ”vanliga” våldtäkter (den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år: Se källa; klicka här), sexuella kränkningar från chefer eller andra personer i maktposition och/eller en dask på stjärten är vad gemeneman kan mäkta med att prata om utan att det blir för jobbigt för åhöraren.

Jag går inte in på detaljer i vad pappa utsatte mig för med omtanke för den jag pratar med. Säger jag pappa och sexuella övergrepp i samma mening ryser de flesta till och det räcker med den informationen, oftast. Som sagt, det är tabu. Så, det ligger återigen på mig- som utsatt att lägga band på mina ord för att bespara mina medmänniskor det hemska jag varit utsatt för.

Jag vet att det inte finns några måsten, att jag lägger band på mig själv av fri vilja. Men du kanske vill hjälpa till och bidra till ett klimat där samtal om jobbiga saker inte är tabu och skambelagt? Min önskan av er som läser är att om ni möter mig- lägg inte hela ansvaret på mig att berätta, om du är intresserad och nyfiken så kan vi dela modet genom att du vågar fråga och jag vågar berätta.

Vågar du eller vill du inte fråga, så behöver du inte, men nu vet du att i alla fall att det är helt okej och till och med uppskattat om du vågar fråga mig om vad jag varit utsatt för.

Tack för din tid (och för att du som frågar faktiskt orkar lyssna)!