Fader vår

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår

Min fortsättning; “Snälla gud, jag gör vad som helst för dig om du gör så att pappa inte längre är ett monster. Jag vill inte att han gör som han brukar göra på mig något mer.”

Innan varje “pappahelg” upprepade jag denna bön, i tysthet med knäppta händer. Jag frågade också gud om jag hade gjort något fel som förtjänade straff.

När jag var 11 år bestämde sig hovrätten för att fälla pappa för sexuella övergrepp och när jag var 12 år lyssnade jag för första gången på Burzum (ett norskt black metal-band) och i samband med det började jag att kalla mig för satanist.

Det var bara i det svarta, mörka och sataniska som jag kunde finna någon form av känsla för sammanhang. Mina känslor togs omhand i musiken och det var även då mitt självskadebeteende startade, med en ”ursäkt” att jag offrar blod till satan.

Nu vet jag att det handlade om att jag inte klarade av smärtan inuti så jag tog ut den genom att skära mig själv. När armarna var sönderskurna, skar jag mig på låren och magen- helt enkelt där jag kom åt. Några ärr kommer aldrig att försvinna, de har bara bleknat av.

Jag skriver om det här just i dag för att jag såg mitt ena ärr i morse och blev ledsen. Jag har inte varit ledsen för det tidigare. Jag tänkte på mig själv som 12-åring med armarna full i skärsår- jag får nästan svårt att ta in att det faktiskt var jag.

Det var det här med att sörja- så viktigt, smärtsamt och utvecklande.

Tack för din tid.