Läskig omvärld

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Sist jag tänkte skriva hade jag problem att få ner mina tankar i ord. Ni vet hur det kan vara; inuti oss är våra tankar och känslor våra, men så fort de yttras blir dem ett faktum och ibland något att behandla och hantera. Ibland kan jag inte det. Jag sluter mig, som jag alltid gjort, som jag lärt mig att göra, som har gjort att jag överlevt.

Innan julen pratade jag och Ulf (min psykolog) om mina faktiska känslor om julen. I alla år har jag trott att jag tyckt om julen med allt vad det innebär; mysig stämning, julklappar, julmat, julmusik och så vidare, medan min lillasyster en månad innan jul blir orolig, ängslig och nedstämd. Jag har inte kunnat relaterat till hennes känslor, men i år, gjorde jag det. Jag tycker inte om julen, egentligen: jag har bara intalat mig i alla år att det ”normala” är att fullständigt älska julen så, jag har gjort vad jag gjort bäst, agerat utifrån det ”normala”.

Den jobbigaste insikten med det terapisamtalet var att jag faktiskt blev glad och varm av minnet av min far när Ulf frågade mig om jag har några bra minnen av julen överhuvudtaget . Känslan av kärlek och värme för min pappa som gjort mig så fruktansvärt illa är så svår att hantera att jag inte vet vad jag ska göra mer än att, känna. Att tillåta mig att känna kärlek till honom, även om de känslorna ger mig illamående, riktigt ledsen och osäker. Det är svårt att skriva om det nu, men, jag måste, jag vill, jag behöver det.

Efter julen träffade jag Ulf igen och vi pratade om hur julen varit och jag berättade att jag blev så innerligt ledsen på julafton att jag grät tills att jag knappt kunde andas. Jag var så ledsen att min förmåga att koppla bort inte var till någon hjälp. Så ledsen att jag grät hemma, i bilen på väg till julfirandet, på julfirandet tills att jag gjorde vad jag alltid gör när jag är så ledsen: går min väg, till ensamheten. Jag avlägsnade mig själv fysiskt och gick ut från julfirandet ett tag.

Då pratade vi vidare om mitt behov av trygghet och att mitt hem är min borg. Att jag egentligen borde ha stammat hemma eftersom att det var det jag ville egentligen, att jag behövde min trygghet extra mycket just där och då och att jag trots allt struntade i mina känslor och åkte i väg ”för att vi hade ju bestämt, kan inte svika resten på självaste jävla julafton”. Nu blev julen tillslut en fin kväll tillsammans med familj och jag fick känna mig älskad av min extra familj: sambons familj, men ändock; det är alldeles för enkelt att överge mina egna behov före andras och det är alldeles för enkelt att INTE be om hjälp.

I torsdags när träffade jag och Ulf pratade vi ännu mer på djupet av detta med trygghet. Han ritade en liten baby på tavlan och ritade en ring runt. Utanför ringen skrev han ”Omvärld” och samtalet handlar vikten av att kunna återvända in i ringen när omvärlden är läskig. Finns där ingen trygghet att återvända till, har man bara sig själv och måste således lita på sig själv. Han ritade och förklarade, jag blev ledsen och inser att det inte är konstigt att jag känner mig så innerligt ensam, jag gör mig själv ensam, jag litar inte på att någon annan kan ge mig trygghet. Jag har och har alltid haft endast mig själv att lita på.

Min mamma gjorde så gott hon kunde utifrån hennes förutsättningar, så jag vill inte lägga skuld på henne, jag älskar henne men hon var inte den trygghet jag behövde när omvärlden var farlig. Det får jag hantera i dag. Jag vet att jag inte kan gå bakåt i tiden så jag måste gå framåt. Det skadade från förr kan inte repareras nu, jag får snarare försöka se efter trygghet hos någon annan. Jag vill kliva ut från tryggheten och ut till omvärlden och lita på att tryggheten tar hand om mig när omvärlden känns läskig.

Jag ska försöka prata med min sambo, se om han kan tänkas sig att vara min trygghet om jag kan tänka mig att vara sårbar ärlig och tydlig med mina behov. Jag fick det i uppgift av Ulf, att ha samtal med sambon om detta, så jag samlar mod till mig i helgen.

Så, skänk lite mod till mig och ha en fin helg.

Kram

Published by Släpp Skammen

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en närstående som barn och jag var tyst i många år, inte längre. Jag vill med min historia, vara en tröst, en väckarklocka, ett stöd och kanske en annans styrka. Att prata om det är en förövares värsta mardröm och jag har för avsikt att aldrig mer vara tyst. Skammen skall släppas och vi gör det tillsammans.

One thought on “Läskig omvärld

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: