Varannan vecka åker jag åtta mil för att åka till just min psykolog. Han hade mottagning i min hemstad på ”min” vårdcentral men när uppdraget tog slut, följde jag med honom till hans mottagning. Vi inledde dagens samtal med att göra en lägeskoll. Hur känns det nu efter 1,5 år frågade han, vill du fortsätta i terapi. Innan jag svarade fick jag panik och hann tänka att orsaken han ställer frågan är för att han tänker ”göra slut med mig”- för att det är en liten skräck jag har.
Att han ska säga att han inte kan hjälpa mig och att jag måste hitta en annan psykolog. Han såg paniken på mig och sa lugnt att han ibland vill göra lägeskoll och eftersom att det gått en tid nu och han ser och hör att saker på/av mig att jag förändras på ett positivt sätt vill han veta vad jag själv känner.
Han försäkrade mig att han alltid kommer att ha tid och vilja att jobba med mig. Det enda han inte kan styra är sjukdom eller dödsfall så, phew på den, för jag litar på honom, behöver honom och inser att vi kommer att träffas ett bra tag till. 11 år av övergrepp tar tid att jobba sig igenom.
Vi kom sen in på hur för djävligt vi tycker det är av sjukvården att erbjuda 10 träffar gratis samtalshjälp, sen kan man söka om ytterligare träffar, upp till 15 och när de är slut, får man snällt stå för kostnaden själv. Jag är tacksam som bor i en kommun som inte är i Stockholm och har en bra deal med min psykolog så jag betalar 500 kronor per gång, så 1000 kronor i månaden kostar det mig. Borde inte det vara någon annan än offret som ska betala det?
Hur som helst, i dag var ett jobbigt samtal, jag var känslig och vi pratade om skam och skuld. Jag var lite mer modig i dag än tidigare. Jag nämnde ordet penis i förbifarten och som vanligt snappade Ulf upp det och frågade lite senare i samtalet om jag brukar använda ordet penis eller om jag sa det för att hålla avstånd. Jag använde det för att hålla avstånd och la sedan fram en harang om hur jag ena stunden kan prata om detaljer för vad pappa utsatte mig för, för i andra stunden inte förmå mig själv att uttala orden högt.
Då frågade han mig om vilka detaljer jag syftade på och skulle precis berätta när magen gör uppror, jag sjunker ihop ännu mer i fåtöljen och får bara fram att jag inte kan säga dem nu, jag mår illa. Då försökte han på annat sätt och frågade mig vad illamåendet betyder och jag försökte förklara bort det med olika intellektuella saker. Han såg igenom det och skulle förenkla samtalet genom att ”låtsas” vara detektiv som samtalade in bevis.
Han sa att han då skulle plocka upp mitt ”må illa” med en pincett, lägga det i en plastpåse för att sedan använda sitt förstoringsglas för att se vad det kommer ifrån. Jag inser att det låter som att han pratade med ett barn, men fasiken, när denna typ av illamående uppstår känner jag mig så jävla liten på jorden. Nu har lilla bevispåsen, vi kanske kan kika på innehållet nästa torsdag. Det är så himla viktigt att prata och någon gång framöver kommer jag att känna stolthet också.
Nu ska jag hem till en vän som förutom att hon bor i skogen så det är knäpptyst, bjuder hon på nybakt bröd och förhoppningsvis får jag höra henne spela lite piano och sjunga en trudelutt, lite extra omhändertagande av henne är vad jag behöver i kväll <3
Vad har du för metoder när du behöver lite extra omhändertagande?
breviparopus.wordpress.com 