Elaine Eksvärd

I alla år har jag ursäktat min pappa och hans beteende mot mig genom att säga: det var ju inte så farligt. En helt vanligt dialog ur mitt liv- innan jag började i terapi: Hen: ”Så du älskar din mamma, men har du ingen kontakt med din pappa?”

Jag: ”Inte längre, han var inte en bra pappa för mig” – och här brukar många stanna med ett osäkert ”jahaaa okej” men många svarar/frågar också ”nähä inte??” och jag svarar ”näe alltså han utsatte mig för incest, sexuella övergrepp- men det var inte så grovt eller så, det var inte så farligt” och där upphör alla andra frågor angående min pappa i de flesta fall.

Förutom att jag ursäktade pappas beteende mot mig, förmildrade jag allt han gjort mot mig i alla år. Jag har på allvar känt att jag egentligen inte borde ha så mycket att må dåligt över, att jag inte kan vara så skadad och att jag borde komma över det.

Första gången en psykolog sa till mig att min pappa är pedofil hamnade jag i ett försvarstal, ”min pappa är inte pedofil, han hade bara lite svårt med gränssättning” och det tog många samtal med just den psykologen att bli överens med det faktumet att jo, min pappa är pedofil.

I somras när jag och min psykolog hade semesteruppehåll försökte jag se till att jag höll i gång arbetet med mig själv, se till att jag inte sluter mig, stänger av och återgår till mina gamla, dåliga invanda beteenden. Så jag scrollade på Storytel efter biografier för att få något verkligt, känsligt och där dök Elaine Eksvärds bok upp, ”Medan han lever” så jag beslut mig för att lyssna på boken och måla staket samtidigt.

Den boken och den kvinnan förändrade mig och mitt sätt att se på min villfarelse om att det pappa utsatte mig för ”inte var så farligt”. Mycket av Elaines historia är väldigt lik min egen och jag kunde relatera till så många händelser, känslor, tankar och beteenden som finns i boken. Jag pendlade mellan sorg, ilska och saknad medan jag lyssnade på boken, jag grät och jag kräktes av ångest,  men slutligen kände jag bara tacksamhet.

Tack vare boken har jag fått ett lugn i mitt egna arbete med min egna historia. Jag inser att jag inte kan bearbeta 11 år av sexuellt utnyttjande på några träffar med min psykolog. Jag inser att jag måste våga lita på processen, att den får och ska ta tid. Den största förändringen är att jag inser och förstår att det jag varit utsatt för- är tamig tusan väldigt farligt, väldigt hemskt, väldigt FEL.

Jag blir väldigt rörd och gråtmild när jag tänker på detta så djupet av mitt hjärta Elaine, tack för att du var modig, så att jag hittade mitt mod.

Published by Släpp Skammen

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en närstående som barn och jag var tyst i många år, inte längre. Jag vill med min historia, vara en tröst, en väckarklocka, ett stöd och kanske en annans styrka. Att prata om det är en förövares värsta mardröm och jag har för avsikt att aldrig mer vara tyst. Skammen skall släppas och vi gör det tillsammans.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: