Hatar att jag inte hatar

Vet ni, jag hatar att jag inte hatar min pappa än. När min psykolog Ulf ställde frågor i torsdags om min pappa blev jag lite varm av en, god känsla.. Ulf frågade hur pappa såg ut och jag log lite när jag berättade att jag har hans haka och ögon och att han är karismatisk.

Jag blir förbannad på mig själv som inte hatar honom. Tack vare dessa frågor som Ulf ställde har jag haft en minnesbilder av pappa som poppar upp när jag minst anar det och minst behöver det och dessa bilder gör mig så ledsen. Bilderna får mig att känna mig väldigt ensam.

Med tanke på minnesbilderna och andra minnen som återkommer är jag glad att jag ändock fungerar som människa. Jag letade rätt på min ”mitt första år”- bok som mamma skrev sporadiskt i under mitt första år. Där i vet jag att det sitter en bild på mamma och pappa tillsamman. Jag tänkte, om jag stirrar på bilden, så växer sig hatet. Men nej, jag får samma goda känslor som i terapin.

Stundvis kan jag faktiskt hata vad han utsatte mig för, de stunder jag tycker synd om mitt lilla jag, men eftersom att jag är ovan att tycka synd om lilla jag, hamnar jag i okänt vatten och är där obekväm så istället tar jag mig snabbt därifrån.

Jag vill hata honom.

Published by Släpp Skammen

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en närstående som barn och jag var tyst i många år, inte längre. Jag vill med min historia, vara en tröst, en väckarklocka, ett stöd och kanske en annans styrka. Att prata om det är en förövares värsta mardröm och jag har för avsikt att aldrig mer vara tyst. Skammen skall släppas och vi gör det tillsammans.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: