Vet ni, jag hatar att jag inte hatar min pappa än. När min psykolog Ulf ställde frågor i torsdags om min pappa blev jag lite varm av en, god känsla.. Ulf frågade hur pappa såg ut och jag log lite när jag berättade att jag har hans haka och ögon och att han är karismatisk.
Jag blir förbannad på mig själv som inte hatar honom. Tack vare dessa frågor som Ulf ställde har jag haft en minnesbilder av pappa som poppar upp när jag minst anar det och minst behöver det och dessa bilder gör mig så ledsen. Bilderna får mig att känna mig väldigt ensam.
Med tanke på minnesbilderna och andra minnen som återkommer är jag glad att jag ändock fungerar som människa. Jag letade rätt på min ”mitt första år”- bok som mamma skrev sporadiskt i under mitt första år. Där i vet jag att det sitter en bild på mamma och pappa tillsamman. Jag tänkte, om jag stirrar på bilden, så växer sig hatet. Men nej, jag får samma goda känslor som i terapin.
Stundvis kan jag faktiskt hata vad han utsatte mig för, de stunder jag tycker synd om mitt lilla jag, men eftersom att jag är ovan att tycka synd om lilla jag, hamnar jag i okänt vatten och är där obekväm så istället tar jag mig snabbt därifrån.
Jag vill hata honom.
breviparopus.wordpress.com 