Pandoras box

Rädslan för vad som finns i min ”pandoras box” håller ett hårt grepp om mina logiska tankar. Öppnar jag lådan endast lite kommer en storm av undanstoppade känslor, redo att angripa mitt sinne från alla möjliga håll så att jag inte hinner värja undan. I stället stänger jag lådan, tejpar den och ser till att den blir svårare att öppna för varje gång jag plockar fram den.

Boxen i sig är som glödande kol och jag kan hålla i den i några sekunder medan tårarna tränger bakom ögonen som eld.  Jag släpper boxen, tejpar ihop den och mins hur ont det gjorde sist jag höll i den. Jag tänker; hur ska jag klara av att hålla i boxen trots att den bränns och gör så otroligt ont.

Mitt känsloliv hotas av pandoras box, mitt jag hotas av pandoras box och det gör den bara genom att existera. Logiskt sett kan ingenting i boxen egentligen skada mig nu, då mycket som är i den boxen har varit där sedan jag var liten flicka och hanterade rädsla på bästa sätt jag kunde genom att stoppa undan den. Mitt vuxna jag behöver inte vara rädd för det lilla jag var rädd för. Mitt vuxna jag kommer att kunna möta rädslorna med många fler resurser än de jag hade som liten.

Trots detta är rädslan för att öppna boxen nästan förlamande.  Jag känner mig utelämnad, ensam, uppgiven och rädd. Ensamheten är värst utanför terapin, den gnager i bakhuvudet och orsakar ångest som jag givetvis stoppar undan i min pandoras box. En box kan bara innehålla så mycket innan den sprängs. Jag vill vara snäll emot mig själv och acceptera att leva efter mottot, tid tar tid och att jag måste ge mig själv tid. Jag måste tänka längre fram och inte kortsiktigt…