Självstympning

Nu fortsätter resan med Handboken för överlevera och jag tar vid där jag slutade och fortsätter skriver om överlevnadsteknikerna.

Självstympning

När jag var 12år var jag en “tuff Satanist” och skar mig själv på armar, ben och mage för att blodet skulle komma. Jag tänkte då att orsaken att jag skar mig själv var så klart att jag skulle offra något till satan, jag tänkte att jag var rätt cool som gjorde detta. Efter att jag vuxit upp inser jag att detta var ett självskadebeteende.

I boken skriver dom att Självstympning är en metod som används av överlevare för att kontrollera sin smärtupplevelse. I stället för att låta förövaren skada mig, skadar jag mig själv. Jag sluta skära mig själv när jag var 15år cirka då jag var bosatt på Gårdsjö tonårsvård. Då fick jag inte göra det något mer. Jag har jobbat med självskadetjejer på rättpsyk och vet vad dom går igenom då jag gjorde det själv.

När jag hade skurit mig själv fick jag en känsla av kontroll. Jag lever med ärren än i dag. Några har försvunnit, några har blektat, men jag har några kvar och varje ärr talar sin egna historia. Har jag en dålig dag och ser mina ärr blir jag påmind av smärtan jag kände innan jag skar mig själv. Jag önskar att alla ärr kan blekna av helt, men några får jag leva med och det får jag lov att acceptera och det kommer jag att göra, så småningom. Ungifär så här ser min vänster arm ut. Bilden är tagen med en dålig mobilkamera.

.

Ätstörningar

Många överlevare får någon form av ätstörning så som anorexi eller bullemi.  Jag har bara nuddat vid att få ätstörning men lyckligtvis aldrig kommit till att få en. Det ända störningen till kost som jag har haft är att min ångest har varit fysiskt mättande så att jag glömt bort att äta för att jag inte har känt hunger. Vilket gjorde att jag i flera år åt engång om dagen, sent på kvällen och då var jag så makalöst hungrig och åt väldigt mycket.Doktorn sa åt mig att jag var undernärd, men jag ryckte på axlarna, kollade på fettet på magen och konstatera att jag inte kan vara undernärd, får att då är man smal. Trodde jag… Nu vet jag bättre.

Lögnaktighet

Pappa sa alltid “Det här är vår hemlis” och för en liten flicka är det naturligtvis viktigt att hålla en hemlis för sig själv. När alla fick reda på incesten, när alla polisutredningar var färdiga och pappa skulle få sitt straff, började jag att ljuga. Jag ljög om allt, om hur det gick i skolan och hur jag mådde. Jag ljög om jag behövde ha kläder tvättade, om jag hade var hungrig, jag var mätt. Jag trodde att jag var sjuk för att jag inte kunde sluta ljuga om allt. Jag hade en sådan ångest över alla lögnerna och jag förstod aldrig varför. Nu gör jag det. Det är en överlevnadsteknik för barn som vill dölja vad dom varit med om.

Att Stjäla

Jag hade problem med att jag stal om liten och om tonåring. Jag stal allt i från glass till basketbollar, jag stal från mina släkt och min familj. I boken står det: Att stjäla är en aktivitet som tar ens hela jag i anspråk. Det får en att glömma allting för en kort stund – även övergreppen; för att söka distraktion eller spänning och återskapa de känslor som väcktes vid det första övergreppet -skulden, skräcken, adrenalinflödet. Det står också att stjäla är också ett sätt att trotsa auktoriteter, ett försök att återta det som stulits från en. Och med denna lilla text i boken får jag en förståelse varför jag ständigt skulle stjäla, ett tag tog jag alla chanser jag hade att stjäla.

Arbetanarkomani

Överlevare känner ofta ett allt överskuggande behov av att prestera. att kompensera det onda som det känner att de bär inom sig. Att lyckas på sitt arbete är något som ger en känsla av kontroll och som belönas riktigt i vårt prestationsamhälle. Att arbeta överdrivet hårt kan visa en stark framåtanda men kan även vara ett sätt att slippa odla sitt inre eller sina relationer till andra människor. Jag jobbar hårt, jag lägger ner själ och hjärta i mitt arbete och det är verkligen på gott och ont.