Jag har många gånger känt mig ensammast i världen när jag tänker på det brott som begåtts emot mig. Speciellt när jag var liten. Att prata om incest och andra sexuella övergrepp “får man” inte göra. Det är ett tabulagt ämne vilket gör att många inte vågar anmäla sin förövare.
Nu har jag plockat fram lite statistisk som visar på att det tyvärr händer oftare än vad vi vill erkänna och tro på. Statistiken är hämtad från statistiska centralbyrån. Räknat utifrån Anmälda brott, totalt och per 100 000 av medelfolkmängden och hela landet.
2009: Sexuellt övergrepp mot barn under 15 år
– 429 anmälda brott
Tjej: 338st
Kille: 91st
2009: Sexuellt övergrepp mot barn 15–17 år
– 91 anmälda brott
Tjej: 35st
Kille: 29st
Detta är som sagt anmälda brott och mörkertalet är nog så högt att jag inte ens vill tänka på det. Statistiska centralbyrån har väldigt mycket statistisk så jag nöjer mig nu med att ta upp den senaste statistiken och ni ser ju att det är alldeles för många. Ett brott är så klart ett brott för mycket. Dessvärre hade inte “scb” någon statistisk för det år min anmälan emot min far blev ett faktum. Det var år 1992.
Jag har högar med diverse olika handlingar och det är bara en del som jag vill ta del av och det är förhöret man gjorde med mig. Då jag var för liten att vara med i rättegångsalen spelades jag in på film och fick visa hur “vi” gjorde med hjälp av dockor. Den filmen har jag velat se länge, men den finns nog inte kvar längre.
Jag ska söka efter mer statistik så jag återkommer med det när jag har den.