När jag var ung hade jag en återkommande dröm om en breviparopus som vakade huset när det var “pappas vecka” – han var blå och hade dom snällaste ögonen man kunde tänka sig. Han vandrade omkring i mina drömmar och hade ett vakande öga utanför huset varje natt. Han blev och var min enda trygghet under “pappas vecka” . Varje natt viskade jag tyst till honom med knäppta händer och bad han att snälla, snälla, snälla stå utanför mitt fönster tills att jag somnat.
I bland inbillade jag mig att jag faktiskt såg honom i de mörka träden som stod precis utanför mitt sovrumsfönster. De nätter jag drömde om honom sov jag som en prinsessa och efter varje god nattsömn tänkte jag – “förra gången, var den sista” – och jag blev ett lyckligt barn igen.
Då och då kom nätter då den stora blå trygga dinosaurien inte hann kliva in i mina drömmar för att jag aldrig hann somna till innan odjuret tog över natten. Med sina smutsiga snusfingrar på mig och de andra smutsiga snusfingrarna på sig själv. Jag låtsas-sov dom nätterna. Det var svårt, jag ville vara så tyst jag bara kunde så jag höll andan, så länge jag bara kunde. Jag sipprade ut lite luft genom mingiporna, lite, lite åt gången, för att jag ville inte att det skulle komma något ljud från mig som störde honom.
Som tur var varade dessa nätter tidsmässigt bara fem, sex sju minuter kanske. Jag minns inte än i dag om jag låg sömnlös dom nätterna, jag har försökt minnas hur jag tog mig igenom dom nätterna, men det är svårt. Som ett stort hål. Det jag minns dock är pappas stora flin på morgon när han sa “godmorgon anni, har du sovit gott?” – som om ingenting har hänt, jag blev förvirrad varje gång men intalade mig att han “nog inte kommer ihåg, han var ju full”
Detta är min berättelse som jag tänker dela med er.
breviparopus.wordpress.com 