Prata om sexuella övergrepp

När jag var liten var det ingen som förde samtal om mina rättigheter som barn, rättigheter till integritet eller att det är okej att säga nej. Tvärtom fick jag ofta höra från vuxna vad som förväntas av mig och hur jag bör agera i olika situationer.

Hade jag fått min magkänsla (om att pappas sexuella övergrepp inte var okej) bekräftad hade jag åtminstone haft en chans att säga nej eller kanske samla mod till att berätta för någon.

När jag blev tonåring (när pappa blivit dömd i hovrätten) började jag agera på alla känslor jag stängt in, mot mig själv. Jag började skära mig på armar, ben och mage. Jag började röka, dricka alkohol och vara intim utan att egentligen bry mig om vem jag var med.

Jag skolkade och tappade respekt för vuxna. Då fick jag veta att mitt beteende var bekymmersamt, att jag måste skärpa mig. Jag fick återigen veta vad som förväntades av mig, men det fanns ingen som förstod vilken typ av stöd och hjälp jag behövde. Så jag gjorde det enda rätta och tog mig själv från ett infekterat liv och rymde hemifrån. Jag ville överleva.

När jag blev äldre tonåring pratade jag vitt och brett om de sexuella övergrepp pappa utsatt mig för. Jag gjorde de flesta i min omgivning mycket obekväma, för att sexuella övergrepp är obehagligt att prata om men inte i närheten av lika obehagligt som att ha varit utsatt för det. Dock var det så många som “uschade” mig, så många som uttryckligen sa “nej, fy, jag vill inte ens tänka på det”. Så jag blev tyst och kvävde mig själv återigen.

När jag var ung vuxen var jag sjukskriven i 5 år på grund av depression. Jag led av posttraumatiskt stresssyndrom (ptsd) och hade då en sambo som önskade att jag tog hjälp av medicin, för att han inte orkade hålla mig ovanför vattenytan själv. Jag är än i dag lite förvånad över att jag inte skred till verket och faktiskt tog mitt liv. Det var så nära. Jag fick kontakt med en psykolog och började äta medicin. Jag pratade med den psykologen om pappa och vi kom mig lite in på livet och då först förstod jag att min pappa var (är?) pedofil.

När jag blev vuxen började jag skriva om sexuella övergrepp och träffade världens bästa psykolog. Mina ord kan ingen tysta. Jag fortsatte att skriva och fick respons, jag pratade om det och även om många fortfarande ryggade tillbaka, så stod några kvar och lyssnade. De lyssnade och pratade om sexuella övergrepp med mig, med andra.

För så här är det: Vi måste prata om det, det är bokstavligt talat livsviktigt! Du behöver inte varit utsatt själv, du behöver inte ha barn, du behöver inte känna någon som varit utsatt för sexuella övergrepp, du behöver inte ens relatera för att prata om det.

Din röst kan ge en annan människa sin röst tillbaka. Den kan även bana väg för att ett barn ska få sin röst hörd.

Din röst kan rädda liv.

Bröst-problem

God morgon,

Jag har ett bröst-problem som jag tycker är lite jobbigt. Lite skamligt. Jag har lovat mig att inte låta skam få bestämma över mig så jag skriver och pratar om det. Först och främst, jag älskar mina bröst för att de är känsliga, har fina vårtgårdar och ytterst charmiga bröstvårtor.

Okej. Jag har alltid haft väldigt stora bröst, så pass att jag på allvar funderat på att operera bort lite. Jag har inte känt mig så speciellt vacker eller attraktiv när jag var yngre men då har jag själv tänkt att jag åtminstone har bröst och det gillar killar, som då gillar mig.

Jag vet. Så dumt, men jag är tyvärr långt ifrån den enda tjej som har behövt bekräftelse från killar för att känna att jag duger. Så är det inte längre, tack och lov.

Till bröst-problemet, efter min viktnedgång på 50kg har mina bröst blivit väldigt hängiga och “påsiga”. Jag tycker det är trist att inte kunna få ett snyggt dekolletage längre. Problemet är dock att fylla ut min bröllopsklänning på ett snyggt sätt. Klänningen är sådan att en bh inte går att ha, alls.

Jag och klänningen ska åka till bland annat @gustavmellbin.se för att se om de kan göra underverk för mig. Håll tummar!

Det jag känner skam över är att brösten blir typ “skrynkliga och påsiga” och att de flyter ut i en bh så jag vill typ gömma dem.

Jag tror inte att jag kommer att göra någon bröstförstoring. Jag ska aldrig säga aldrig, det har jag lärt mig men jag har 0 önskan om det i dag.

Nåja, jag försöker att släppa skammen för detta. Jag har ju två friska bröst, som jag tycker om.

Ha en fin helg!

En piss i Mississippi

Under alla år som pappa förgrep sig på mig kände jag i magen att det han gör egentligen är fel. Jag kände att han var gränslös och att det var fel. När han bad mig att vara tyst och inte berätta vår hemlis, visste jag egentligen att det var fel. Min magkänsla var det enda jag hade att lita på.

Jag var ett barn, till en början väldigt liten och var utan ord. Då ingen ingrep började jag tvivla på min magkänsla. När jag blev äldre fortsatte jag att tvivla på min magkänsla eftersom att pappa fortsatte att utföra sexuella handlingar på mig samt hans fru ”kom på oss” och ingen ingrep.

När jag började i skolan visade jag att så gott jag kunde utan att avslöja vår hemlis men ingen ingrep.

Det var tillslut bara jag och min magkänsla kvar. Den var där, men den gjorde ont och var inte till någon nytta. Jag tvivlade på den, på mig själv.

I dag vet jag bättre och att min magkänsla är den som fått mig att agera så pass att jag kommit ”ut på andra sidan” levande.

Mississippi då?
Jo, jag kan få en känsla av att något är off i mina relationer som är mig nära och oavsett om det egentligen kan anses vara en piss i Mississippi så är det hela Mississippi för mig. När jag ställer frågor ”om det är något” och jag får ”nej det är inget” – kan jag inte släppa det förens min magkänsla blivit bekräftad. Jag vill aldrig mer tvivla på den och mig själv.

Med det sagt, jo det finns fortfarande känslor som nästan är fastetsade i själen. Kanske kommer alltid vara så.

Trött

En av mina största rädslor som uppstod i och med separationen var min ekonomi. Innan jag blev tillsammans med min före detta, tog jag inte hand om min ekonomi så bra, alls. Faktum är att jag inte tog hand om den alls och fick en betalningsanmärkning. Det var det bästa som kunde hända där och då men har varit lite av en skamfläck för mig.

Den var min referenspunkt att förhålla mig till vad gäller ekonomi och att ta hand om den själv. Så, jag var rädd och orolig för hur det skulle gå, speciellt med tanke på att jag hade en flytt att bekosta (ny säng, ny soffa, städprylar etc), två boenden och bil/ar att betala på och ingen säker inkomst att tala om. Jag fick med mig ett lite pengar från ett sparkonto samt att jag sålt en cykel, de pengarna är varför jag klarar mig och har klarat mig, än så länge.

De flesta förstår vilken tyngd en oro över ekonomi kan vara och till det lägger jag på en separation, inte bara från min före detta, utan även våra gemensamma vänner och hans familj som var min familj. Det är en sorg, som jag fortfarande känner mig väldigt ledsen över.

Förutom oro för ekonomin och sorg över att ha förlorat människor jag älskar, har jag levt i en lägenhet utan dusch, toalett eller vatten, på grund av stambyte och MÄNniskor som röjt in och ut precis närsomhelst från 07 på morgonen. Min historia med detta kan göras lång så har nöjer mig med att jag levt i lite av en misär sen april.

Förutom oro för ekonomin, sorg och separation, misär i lägenhet, har jag lärt mig ett helt nytt jobb samt studerat och fortsatt gå i terapi och föreläst. Det har tagit energi, minst sagt.

Jag är mitt lyckligaste jag som blivande fru Nilsson, men jag är också så fantastiskt trött och, känner mig rätt ensam faktiskt. Bara för att jag är lycklig betyder inte att det är det enda jag känner.

Söderhamn är inte den stad den en gång var. Jag flyttar om ca tre månader så jag får hålla ut tills dess.

Jag gör det, för att jag är en jävel på att överleva.

 

 

Separation

Jag ska separera från den man jag varit tillsammans med i 11 år och som hjälp mig att bygga mig själv, hittills. Många av er vet redan detta. Jag har dock inte skrivit, sagt eller pratat så mycket om det av olika anledningar men jag tror att jag och mina känslor behöver ta lite plats.

Även om beslutet var mitt att fatta inledningsvis, är det ett gemensamt beslut. Det är ingen som sårat någon, ingen som gjort illa någon utan det är kärleken som fattas oss.

Jag och Mattias har olika processer att ta oss igenom och sörjer separationen olika och har således olika behov. Att separera från den person som alltid varit där i alla lägen är läskigt och stundvis känner jag mig oerhört ensam, rädd, orolig och ängslig.

Jag är 37 år och ska för första gången stå på egna ben, på riktigt och jag gör det i en stad där allt jag har, är gemensamt med honom. Min mark som jag står på gungar och jag gungar med den. Det är också i sin ordning, jag behöver gå igenom detta, behöver känna och möta vad än jag hamnar framför.

Jag är inte ensam, jag vet det. Jag har älsklingar, vänner och familj som finns för mig men, ibland kryper ensamheten i separationen fram.

Separationen för med sig mycket glädje, hopp, pirr, längtan och nyfikenhet med, men, just det här blogginlägget får handla om känslorna i dag. Ensamheten och rädslan att klara mig själv.

Mitt liv som jag nu lever istället för att bara överleva för med sig herrejösses mycket känslor och jag har lovat mig att inte neka mina känslor. De är välkomna oavsett och ibland behöver jag sätta ord på dem.

Jag är rädd.

Att synas

Jag har ett problem, en skam att berätta om. Det handlar om att synas. Jag delar med mig av mig själv, öppet för er att läsa, döma, ogilla, uppskatta, älska, hata, behöva, gilla och så vidare och, jag gör det så gärna.

Det är mitt liv, min uppväxt, min skam, min ångest, mina depressioner, mina svårigheter och mina svagheter som jag delar med mig av, det är verkligen utmanande att visa upp sig själv på det här viset.

De sexuella övergreppen jag pratar om, de gör ont, men, varje gång jag berättar om dem blir jag mer övertygad om att samhället behöver det. Jag får betala med smärta men utdelningen är så mycket större än mig.

Min rädsla för att synas handlar mest om att Du ska bli trött på att se mig. Less på mig. Less på mina ord och det gör att jag på förhand skäms.

Men vet Du?

Jag borde synas, ännu mer, för att, med min hjälp lyfter vi bort tabun kring att prata om sexuella övergrepp. Så, istället för att vilja springa åt andra hållet när jag syns här och där, ska jag vara stolt över mig själv och se på all bra jag faktiskt gör.

Jag är en eldig själ och ska inte släcka mig själv.

Mardrömmar

Så bestämde du dig för att penetrera mig igen, ditt avskum till människa. Jag vill vara färdig med dig. Jag älskar dig, pappa, men jag vill känna ingenting för dig. När jag drömmer om dig påminns jag att jag aldrig kommer att bli helt fri från de sexuella övergreppen du utsatte mig för.

I natt var jag tillbaka till en av vad misstänker är en av dina favorit-tillfällen, den där jag låg vänd mot väggen och låtsas sova så att du hade fri tillgång till min kropp att förlusta dig på.

Historien upprepar sig själv, fast jag i dag är 37 år. Som att jag inte kan värja mig ifrån dig. Har jag inte tänk på dig på ett tag, ser du till att jag drömmer om dig. Jag är en smart tjej och fattar att det är mitt undermedvetna som håller på att jiddra med mig, men fan.

Jag kan inte skaka av mig mardrömmar om dig, det går inte. Jag är fast, där. Liten som försöker överleva alla stora känslor.

Jag talar om för mig själv att det inte är på riktigt, inte längre. Men jag bär med mig tyngden över bröstet jag kände då, svårigheter att andas, med tanke på att jag höll andan, illamående och allmän förvirring och som då, sluter jag mig mot min omvärld, för att överleva.

Jag ska kämpa hårt för att du inte ska få hela min dag. Tro mig.

Du äger inte mig längre.

Porrfilmssnygg

Jag tycker det är dags för en till asjobbig och öppen post som berör ämnen “man inte pratar” om.  Jag har berättat för er om alla mina fejkade orgasmer och nu ska jag berätta om alla tråkiga ligg på grund av att jag (och den jag haft sex med) varit/är porrskadad. Och vet ni? Jag vet att jag inte är ensam om detta.

Om jag ligger på ett speciellt sätt då är jag sexig: har jag tänkt fler gånger än jag kan räkna till. Att det inte varit optimalt för mig eller skönt har varit oviktigt.
Om jag rör mig så här är jag sexig: har jag också tänkt, sen att rörelsen inte gör det skönt för mig är oviktigt, så länge jag är sexig.

Ju mer porrfilmssnygg jag varit, ju bättre är jag i sängen har jag fått höra. “Jag är så öppen att pröva nya saker, nya ställningar…” Jo, för att det är via porrfilm jag lärt mig hur sex ska vara och det är ingen som gått in och brutit av den föreställningen eftersom att det uppskattas så mycket.

Allt för den manliga orgasmen, för den manliga tillfredsställelsen. Eller? Dessa ligg har varit många, tråkiga, intetsägande, fejkade, osköna och sådana som jag velat att de ska vara över så fort jag kan.

Tjejer, vi är magiska när vi tar vår njutning på allvar, när vi har sex för att vi vill och njuter för att vår partner vill att vi ska njuta (på riktigt), DÅ är vi som snyggast. Oavsett hur rå eller “grottmänniska-lik” vi är eller hur mycket våra ansikten förvrids när vi är i vårt “moment”.
.
Jag råkar också veta att det finns faktiskt män därute som gillar när vi äkta, när vi njuter och inte följer porrfilmsnormen. Så kör bara kör! ❤️🔥✊
.
Ja, jag vet, ett mycket personligt inlägg, sex och sånt, öppet på internet, för alla att läsa. Ni vet ju detta vid det här laget. Dessa typer av inlägg kommer inte bli färre bara fler.

Fejkade orgasmer

Förlåt alla män vars ego jag möjligtvis krossar nu men jag har fejkat i princip alla mina orgasmer. Varför? Jo, för att det var varit mer aktuellt för er att få ert ego smekt än att göra rätt för mig så att jag kunnat svara ärligt på den ständiga frågan “kom du?”. Snark..Så jävla mycket snark på den.

Jag har haft ett “sexriskbruk” så antalet fejkade orgasmer kan inte räknas på två händer eller fötter” långt ifrån. 

Nog är jag lite orättvis möjligtvis, jag har kunnat visa, berätta och inte fejkat men det är inte så många av er som faktiskt varit genuint intresserad. Visst, många av er säger att ni är det, “att ni inte är nöjd om inte jag är nöjd”, men väl i “sängen” är ni enbart lögnare.

Och visst kan det vara så att mitt maskineri varit avstängt på grund av de sexuella övergrepp jag utsattes för av pappa, visst kan det vara så att “hon” varit skadad och att det krävts en extraordinär man för att skänka mig trygghet nog för att jag ska ha sjungit ut.

Men låt mig vara krass här, så många av er, mina alla ligg, har vetat om min uppväxt, har vetat om min problematik i att slappna av och känna trygghet, ändå har ni genomfört sexet med målet att ni ska få en orgasm. Som att det är er förbannade rättighet. Fifan.

Det är så skönt när insikten om att jag äger rätten till min kropp infinner sig. Som avslutning på det här inlägget passar sig @miaskaringerlazar

No More Fucks to give. Inte ens ett litet fuck.
.
(Det har tagit mig ca en månad att samla mod till detta extremt personliga inlägg. Min sambo påminde mig i dag om att jag har detta konto för en anledning och att jag inte ska tabubelägga mig själv, så tack @sundbergmattias)
.
Jag undrar hur många kvinnor är det som fejkar orgasm för att få killen av sig på grund av värdelöst sex?

Ett lättare 2019: Smärta

Under 2018 har jag bantat ner Stress, Skam och Smärta. Min årskrönika kommer därför i tre delar. Sist ut (men inte minst), Smärta.

2018 var mitt fysiskt tyngsta år (137 kg som mest). De få gånger jag försökte röra på mig fick jag så mycket smärta. Först den fysiska, om jag inte de facto vrickade fotlederna så fick jag sendrag i ryggen och efteråt kom smärtan i mina knän.

Den mentala smärtan var ren och skär ångest(och skam) över en mängd saker, stora som små, exempel: ”jag vet inte om den här stolen håller för mig”, ”jag kommer inte att kunna sitta där, jag får inte plats med magen”, ”nej, jag kan inte vara med på det där, jag är För stor” – ja listan kan göras oerhört lång.  Längst, längst in i mig bor en enorm rädsla för att känna mig fin. För längst där inne, sitter lilla jag och vet vad jag får utstå om jag är fin, sexuella övergrepp.

Jag tog mitt livs bästa beslut om att göra en gastric bypass och kan redan röra på mig utan att få ont, vricka fötterna eller få sendrag i ryggen. Jag får mer plats och är inte lika rädd att stolar ska gå sänder. Jag har lång väg att gå, framför allt mentalt, där jag vill ge mig själv lika mycket värme och kärlek som jag ger er. Jag och min psykolog har det viktigaste jobbet framför oss.  Jag ska hämta hem mig själv 2019, och kliver in i år 2019, 23 kg lättare.

Innan jag avslutar denna årskrönika vill jag berätta för dig att medan jag skrivit idag har mina tårar trillat, i bland stora, i bland små och varenda tår är av stolthet, för mig själv. Jag har kämpat, så hårt, så länge och så himla mycket och 2018 är det år där jag verkligen fått känna av resultaten av detta.

Herregud, vad bra jag är!